Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/142
136 gerska utnämnda hustru sjöng arior ur "Belägrin- gen af Korint" och "Oberon" samt tillsammans med hofsångaren Berg en duett ur "Armide". Konser- ten afslutades med ingenting mindre än Beethovens nionde symfoni, som då för första gången hos oss utfördes med slutkören till Sehillers "Lied an die Freude" i Leopolds öfversättning. Detta underverk af en sublini ingifvelse tycks dock hafva varit för svårt för våra dåvarande förmågor, och stor osäker- het vidlådde utförandet. Sällström kom ej ut mod sina solosaker, och Fr. Kinmanson var ej lycklig i sina. Fru Enboms altröst sjöng sopranpartiet och var dessutom indisponerad, och fru Frösslinds sop- ran hördes ej i altstämman. En af Scribes bästa komedier, den täcka enakta- ren "Qväkarn och dansösen", som gafs första gån- gen 7 mars, vann odeladt bifall och kvarstod på re- pertoaren ända in på 1860-talet. Den handlar om en dansös på modet i London, tillbedd af alla eleganter, men dygdig och i begrepp att gifta sig med en lord. En kväkare, som inkommer i huset, tar henne först för en hertiginna, duar henne på k vakar maner och tadlar hennes fåfänga. Hon besluter besegra hans kväkarlugn, hvartill mycket bidrager, att han är en vacker karl, och utvecklar hela sitt kvinnliga koket- teri, och den starke mannen måste fly. Emellertid har hon själf råkat bli förälskad i honom och får dessutom veta, att han är den okände välgörare, som bekostat hennes uppfostran. Hon förklarar honom nu sin kärlek, och den- förvånade lorden återfår sitt giftermålskontrakt. Emilie Högquist var genom sitt utseende, sin figur och sitt smakfulla sätt att kläda
