Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75

föråldrad, var Sevelin beundransvärd i den stora slutpolskan. Han gjorde battemanger som skulle hedrat själfve Selinder och fått "själfva Svenska akademien att gapskratta", efter hvad Aftonbladet skrifver. "Säge hvad man vill, herr Sevelin är en rolig herre". "Slottet Montenero", där fru Håkansson öfvertagit Veneranda, gick en gång, och "Lilla matrosen" ett par gånger med Robach, som förde sig raskt och ledigt, men imiterade Sällström otroligt mycket i manér, uttal och gång. Kinmanson var som vanligt en oöfverträfflig Sabord och Elise Frösslind ypperlig som älskarinnan, ehuru hon kanske fordrade för mycket af sin publik, då hon sade sig vara fjorton år. Men en publikens älskling kan ju fordra mycket. Under "Figaros bröllop" hade publiken alla skäl att odeladt vara nöjd med sin afton. Widerberg firade där som alltid en triumf. Wallqvists elev Kristian Johansson uppträdde under bröllopsscenen i ett litet inlagdt divertissemang och blef mycket applåderad. Genom kronprinsens frikostighet hade han vistats halftannat år i Köpenhamn och dansat för Bournonville samt fått tre gånger uppträda på Det kongelige. I därvarande press sades det, att han hade ett fördelaktigt yttre, god hållning och tillvann sig ett allmänt bifall. Vid jultiden spelades "Cendrillon", med Robach f. f. g. i prinsens parti, och föll publiken särdeles i smaken. "Den stumma" gafs fortfarande för fulla hus, och Lindström tycktes ha föryngrat sig. Man hurrade vid inropningen åt honom och Daguin, och så sjöngs folksången, såsom det den tiden gjordes åtminstone en gång i veckan. — På Fredrik Kinmansons recett 27 december framfördes ånyo Sacchinis