varefter han drog ihop fötterna, gjorde en djup, allvarlig bugning och sträckte ut sin vänstra hand.
»Min onkel var just på väg att stiga fram och skaka den hjärtligt, då han märkte, att dessa uppmärksamheter icke gällde honom, utan en ung dam, som i detsamma visade sig vid vagnssteget, klädd i en gammal kjol av grön sammet med långt liv och korsett. Hon hade inte någon hatt på huvudet, som var insvept i en svart sidenhuva, men hon såg sig om ett ögonblick, just som hon skulle till att stiga in i vagnen, och ett så vackert ansikte, som hon visade, hade min onkel aldrig sett, inte ens målat. Hon satte sig in i vagnen, i det hon tog upp sin kjol med ena handen, och som min onkel alltid sade med en dyr ed, när han berättade historien, han skulle inte ha trott att ben och fötter kunde bringas i ett sådant tillstånd av fullkomlighet, så framt han inte hade sett dem med sina egna ögon.
»Men av denna enda glimt av det vackra ansiktet såg min onkel, att den unga damen hade kastat en bedjande blick på honom, och att hon var förskräckt och olycklig. Han märkte tillika, att den unge herrn med den pudrade peruken, trots sitt skenbara galanteri, som skulle vara så fint och förnämt, grep henne hårt om handleden, då hon steg in, och själv strax följde efter. En karl med ovanligt ful uppsyn, med slät, brun peruk, en plommonfärgad dräkt samt en mycket stor värja och stövlar, som gingo honom ända upp till höfterna, hörde till sällskapet, och när han satte sig vid sidan av den unga damen, som hastigt drog sig in i ett hörn, då han närmade sig, stärktes min onkel i sin ursprungliga uppfattning, att någonting mörkt och hemlighetsfullt var i görningen, eller, såsom han alltid själv uttryckte sig, att det inte var riktigt helt med saken. Det är högst förvånande huru hastigt han beslöt sig för att våga det yttersta för att hjälpa den unga damen, ifall hon möjligen behövde hjälp.
»“Död och blixt!” utbrast den unge herrn och lade handen på värjan, i det min onkel satte sig in i vagnen.
»“Blod och åska!” röt den andra karlen, med vilka ord han drog sin långa pamp och utan vidare gjorde ett utfall mot min onkel. Denne hade icke något vapen på sig, men ryckte med stor snabbhet den fula karlens hatt från hans huvud, uppfångade spetsen av hans värja tvärs igenom kullen och klämde hattskyggena tillsammans om den, så att han kunde hålla den riktigt fast.
»“Stöt honom bakifrån!” ropade karlen med fula uppsynen till sin kamrat, medan han sökte att rycka åt sig sin värja.
»“Det är allt bäst att han låter bli!” ropade min onkel, i det han på ett hotande sätt lyfte upp sin skoklack. “Jag sparkar hjärnan ur honom, i fall han har någon sådan, eller krossar hans skalle, om han inte har någon.” Min onkel samlade i detta ögonblick hela sin styrka och ryckte ifrån den fula karlen hans värja, vilken han slungade ut genom vagnsfönstret, varpå den unge herrn åter röt sitt “Död och blixt!” och lade handen på värjfästet, men utan att draga blankt. Kanske var han, såsom min onkel brukade säga med ett leende, rädd för att skrämma den unga damen.
»“Hör nu, mina herrar”, sade min onkel, i det han lugnt satte sig på sin plats, “jag vill inte höra talas om död, vare sig med eller utan blixt, i en dams närvaro, och vi ha haft nog med blod och åska för en resa; låt oss därför sitta lugnt på våra platser som fredliga passagerare. — Hallå, konduktör, tag upp den där herrns förskärarknif!”
»Min onkel hade knappast yttrat dessa ord innan konduktören infann sig vid vagnsfönstret med den fula karlens värja i handen. Han höll sin lykta i vädret och såg min onkel allvarligt i ansiktet, i det han räckte in värjan; men vid lyktskenet såg min onkel till sin stora förvåning, att en ofantlig skara av postkonduktörer svärmade omkring fönstret och att var och en av dem allvarligt fäste sina ögon på honom. Han hade aldrig i sitt liv sett ett sådant hav av vita ansikten, röda kroppar och allvarliga ögon.
»“Det här är då det märkvärdigaste jag någonsin upplevat”, tänkte min onkel; “tillåt mig att räcka er er hatt sir.”
»Karlen med fula uppsynen. mottog sin hatt, utan att yttra ett ord, betraktade hålet i dess mitt med en frågande min och tryckte den slutligen fast på sin peruk med en högtidlighet, vars verkan en smula försvagades därav att han i detsamma händelsevis kom att nysa häftigt, varvid han ånyo tappade hatten.
»'“Allt klart!”' ropade konduktören med lyktan och satte sig upp på sitt lilla säte bak på vagnen. Framåt gick det. Min onkel tittade ut genom vagnsfönstret, då de foro ut från gården, och märkte att de andra postvagnarna med kuskar, konduktörer, hästar, passagerare och alltsammans körde runt om i stora cirklar i ett långsamt trav av vid pass fem mil i timmen. Min onkel brann av harm, mina
