möjliga knyck på huvudet. »Ni har inte väl kommit hem, mr Weller, förrän ni reser bort igen.»
Mr Weller drog den vackra huspigan närmare intill sig och började ett viskande samtal, som icke hade varat länge förrän hon vände om huvudet och åter nedlät sig att se på honom. Då de skildes åt, var det av en eller annan anledning alldeles nödvändigt för henne att gå upp på sitt rum och bringa mössan och håret i ordning igen, innan hon kunde tänka på att visa sig för sitt herrskap, varför hon avlägsnade sig för att iakttaga denna förberedande ceremoni, men sände Sam många nickar och leenden över balustraden, under det hon trippade uppför trappan.
»Jag blir inte borta mer än en eller högst två da'r», sade Sam, då han hade meddelat Mr Pickwick underrättelsen om sin fars förlust.
»Stanna du där så länge det behövs, Sam», svarade mr Pickwick; du har min fulla tillåtelse därtill.»
Sam bugade sig.
»Säg din far, att om jag kan vara honom till någon tjänst i hans nuvarande ställning, ska jag med största nöje ge honom allt det bistånd jag förmår», sade mr Pickwick.
»Jag tackar så mycket, sir», sade Sam; »jag ska säga honom det.»
Och därmed skildes herre och tjänare efter några yttringar av ömsesidig välvilja och sympati.
Klockan var nyss sju, då Samuel Weller, sedan han stigit ned från kuskbocken på en diligens, som for genom Dorking, stod några hundra steg från Markisen av Granby. Det var en kall och ruskig afton. Rullgardinerna voro nedfällda och luckorna halvt tillslutna; av den skara dagdrivare, som vanligen plägade stå vid porten, syntes icke en enda; stället var tyst och ödsligt.
Då Sam icke märkte någon, som han kunde ha gjort en inledande fråga, gick han sakta in, och då han såg sig om, igenkände han genast sin far på något avstånd.
Änklingen satt vid ett litet runt bord i det lilla rummet innanför skänkrummet och rökte en pipa, med ögonen stelt fästa på elden. Begravningen hade tydligen ägt rum samma dag; ty på hans hatt, som han hade behållit på huvudet, var fäst ett goda två alnar långt sorgflor, som hängde vårdslöst ned över stolsryggen. Mr Weller befann sig i en högst tankfull och frånvarande stämning; ty ehuru Sam flera gånger ropade honom vid namn, fortfor han dock att röka med samma orörliga och stela ansikte, och väcktes först därav att hans son lade sin hand på hans axel.
»Sammy», sade mr Weller, »du är välkommen.»
»Jag har ropat ett halvt dussin gånger på er», sade Sam, i det han hängde sin hatt på en krok; »men ni hörde mig inte.»
»Nej, Sammy», sade mr Weller och såg åter på elden; »jag satt i tankar.»
»Vad på då?» frågade Sam och sköt sin stol närmare elden.
»Jag tänkte, Sammy», svarade mr Weller, »jag tänkte på henne, Samiel!»
Här gjorde mr Weller en böjning på huvudet bort mot Dorkings kyrkogård, såsom ett slags stum förklaring, att hans ord hade avseende på den avlidna mrs Weller.
»Jag tänkte, Sammy», sade mr Weller, i det han mycket allvarligt tittade över sin pipa på sin son, som om han ville försäkra honom, att huru märkvärdig och otrolig förklaringen än kunde synas, gavs den dock med lugn överläggning, »jag tänkte på att jag i det hela taget är bra ledsen över att hon är borta.»
»Ja, det borde ni också vara», svarade Sam.
Mr Weller gav med en nick tillkänna sitt bifall åt detta yttrande, varefter han åter fäste sina ögon på elden, insvepte sig i en molnsky och grubblade djupt.
»Det var några mycket förståndiga anmärkningar hon gjorde, Sammy», sade mr Weller, i det han efter en lång paus skingrade röken med handen.
»Vad var det för anmärkningar?» frågade Sam.
»De som hon gjorde se'n hon blev sjuk», svarade den gamle gentlemannen.
»Nå, vad var det då?»
»Jo, de voro ungefär så här. “Weller”, sa' hon, “jag fruktar att jag inte varit emot dig alldeles så som jag bort; du är en mycket godhjärtad människa, och jag kunde ha gjort ditt hem trevligare för dig. Jag börjar nu, då det är för sent, att inse”, sa' hon, “att om en gift hustru vill vara gudfruktig, bör hon börja med att uppfylla sina plikter hemma i sitt hus och göra dem som äro omkring henne, glada och lyckliga, och att om hon också går i kyrkan eller gudliga sammankomster, när det så ska vara, bör hon likväl passa mycket noga på att inte göra något sådant till förevändning för lättja eller förströelse eller något ännu värre. Det har jag gjort”, sa' hon, “och jag har förspillt tid och pengar på dem, som gjort det i ännu
