( 76 )
Fast hon har nog utaf fast henne intet fattas /
De plågor / hwilka just för Qwinfolks plågor skattas /
Hon måste utomdess / den rätsint kallas wil /
Hwad hennes Maka qwäl tillika känna til.
Hwad widrigt / hwad förtret ell’ olust honom möter /
Om fahra är för hand / om lyckan honom höter /
Han råkar uti nöd / ell’ råkar i förtal
Fördiupar sig i giäld / ell’ har en inkomst smal.
Hon har af alt sin del och må sig ei inbilla /
At ta sin ro i ackt / när det går Mannen illa /
Så framt hon eljest wil undwika HErrans hot /
Och icke ställa sig / hans stadga twert emot.
Ty först hon skapat blef så har GUD henne ämnat
Til Mannens lust och ro / men efter fallet lämnat
Hans bistånd til at bli mot arbet och beswär /
Som bördan lisa skull’ och blifwa honom när.
Hwad passar den på hielp den ingen hielp behagar /
Hwad bryr den sig om tröst den öfwer intet klagar /
När alting fogar sig som lyckan gunstigt wil /
Se då behöfwer man der ringa bistånd til.
Men när det baddar hett / när sorg och siukdom klämma /
Då är det ganska liuft / at höra Hustruns stämma
Beredd til trogen hielp / beqwäm til mogna råd /
Förnuftig uti ord och lika så i dåd.
Fördenskul ser det ut som Hustrun wore skapat /
Mer för sin Man / om han sit mod ell’ goda tappar /
Som wor hon tilberedd och tarfdes honom mer /
När det står illa til än då när lyckan ler.
Det skull’ i sanning och et löiligt bistånd wara /
Om Hustrun lefde friskt och wille hedras bara /
Så länge Man wor rik och uti heder satt /
Men om det annars ging’ då öfwergifwan platt.
