( 78 )
Om Hustrun hölt sig styft och intet wille mista /
Af alt hwad flättian har fördärfligt på sin lista /
Om hon på alt maner hwad hofligt öfwerskred /
Så länge Mannen wärck ell’ andra plågor led.
Jag blygs så ofta iag mig alfwart för til sinnes /
At jämwäl här en del af slika Hustrur finnes /
Som medelst sit besök / sit prål och slöseri /
Et almänt elakt Namn omsider bragt sig i.
Jag undrar hwad de tro iag undrar om de tänka
At deras skam ei syns när deras wäggar blänka /
Ja hade de med gull skönt alla Kofrar fylt /
Blir odygd lika stygg / ehur hon blir förgylt.
Men lät oss lämna dem med sina fula seder /
Och leta Hustrur fram som är sit Kön en heder /
En ro för sina Män / en zirat för et Hus /
Som tar sin största glans af deras dygders lius.
Ty deras liken är som Salomon berömmer /
Hwars wärde / han förmer än ädla Stenars / dömmer /
Dem haf til eftersyn mit Barn / och laga man /
At du bäst liknar den / som ypperst kallas kan.
GUD låte dig / och den som med dig sammanparas /
J all Ehr lefnadz tid den hugnan wederfaras /
Och så förente bli / så såte / at en hwar
Sin största frögd och ro uti den andra har.
Han lät Ehr wäxa til / som löf och grenar grönska /
Han som alt det kan ge / hwad iag Ehr blåt kan önska /
Han som är rik och god och ganska gärna ger /
Alt hwad oss nyttigt är / GUD han wälsigne Ehr!
