Sida:Poetiske Dikter-1713.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

( 48 )

Alt detta rör jag ei men lämnar som sig bör /
Gudinna dina skäl uti sit goda wärde /
Jag gillar alt dit råd och sannar med de Lärde /
Så framt du denna gång min Penna lycklig gör.

At fatta än i qwäll en wärdig Bröllops-Sång /
Der ingen wätska bör af Castals Källa tryta /
Där ord och stafwelser rät efter Konsten flyta /
Hwars mening rik på skäl och Rimen utan twång.

Rät så iag wet det wäl / är denna gåfwan unt /
Men om iag som iag sagt / skal wid mit löfte blifwa /
Så lät mig denna gång med någon förmån skrifwa /
Och räknas bland den hop som altid såddes tunt.

För min skull ei så stort / men at den höga Fäst
På hwilken Himlen sielf twå ädla Stammars Grenar
Så til en almän frögd / som almänt gagn förenar /
Må ziras med en Dickt som likar Hieltar bäst /

En Dicht den ingen ting om Astrildz pussar har /
Fördenskul hielp mig först et dugse Ämne wälja /
Jag wiste stora ting och dater at förtälja /
Om Liliers Hjälte-mod och Brudens Far Fars Far.

Men som det redan nog för werlden är bekant /
Och deras Ahners pris wet rycktet öfwerhinna /
Ty wil iag heller se om iag en sak kan finna /
Som mindre hiärnan bryr och mera är galant.

Mig tycks det skicka sig och wore mödan wärt /
Där wi med mogna skäl tilbaka kunde drifwa /
Och wisa at det falskt / hwad många föregifwa /
At Qwinnan älska bäst / men mäst sig dölja lärt.

Jag fann för några dar' et litet Pappers-blad /
Men ymnigt mer än nog mit sinne til at ägga /
Och wil iag biuda til dens mening wederlägga /
Som fast på annat språk / dock samma wisa qwad.

Jag