( 74 )
Det Äcktastånd / som i de oförsöktes tankar
En lefnad är / der lust med fulla strömmar wankar /
Der löje lek och skämt / förtro- och rolighet /
Förjagar undan sig / beswär och ledsamhet;
Men lät oss acktning gie hwad på des andra sida /
Sig finna för beswär och hwad man måste lida /
Lät se om wi oss tro / i alfwar och i skämt /
I ond’ och goda dar / at hålla wigten jämt.
Jag ärnar intet dig ell’ någon annan skrämma /
Et kärligt äckta par / hwars hiertan sammanstämma /
Är bland alt timligt godt / bland all’ lycksalighet /
Den största som man har / den bästa som man wet:
Det är et Paradis / en himmel upå jorden /
En ting hwars wärde / ei kan talas ut med orden /
Et uttåg / et begrep af alsköns liuflighet /
På et förborgat sät som sammansmält i et.
Dock händer likafult / der sådan lycka niutes /
At sorg och motgång ei fördenskul uteslutes /
Der blandas söt och surt / fördenskul råder iag /
Man skicke sig der til / ifrån den förste dag.
Det är en sed hos oss från urmins gamla dagar /
At man om bröllops da’an helt präktigt Bruden lagar /
Med smycken öfwer alt med Krona eller krans /
Och wigsledagen / wigs derefter / in med dantz.
Jag wil / iag bör och ei / på sådan plägsed klandra /
Et gammalt bruk står ei så lätligt at förandra /
Som tid och ålderdom til dryga förmän har /
Och af den största hop / blir tagit i förswar.
Det kan och wara godt; dock tror iag at de gamla /
Ha kunnat liksom wi / om rätta wägen famla /
Jag unnar gärna dem sit wälförtiänte pris /
Men twiflar likwäl / om all Ålderdom war wis.
