SVERIGES STATS-TIDNING,
eller
POST- och INRIKES TIDNINGAR.
N:o 13. Måndagen den 18 Januari 1836.
Meteor. Obs. Den 16 Jan. kl. 2 e. m. Barom. 25,06, 9 1/4
gr. kallt, NW. klart. Kl. 9 e. m. Barom. 25,18, 11 1/2 gr.
kallt NW. klart. — Den 17 Jan. kl. 6 f. m. Barom. 25,06,
6 gr. kallt, O. mulit. Kl. 2 e. m. Barom. 25,18, 6 3/4 gr,
kallt, NO. mulit. Kl. 9 e. m. Barom. 25,41, 13 1/2 gr. kallt.
N. klart. — Den 18 Jan. kl. 6 f. m. Barom. 25,19, 13 gr.
kallt, S. klart.
Officiella Afdelningen.
Cirkulär, angående vederbörande ämbetsverks åliggande, att af deras expensmedel betala kostnaden för deras i Stats-Tidningen införda annonser.
CARL JOHAN &c. Hos Oss har Wårt Hof-Kanslers-Embete, uti skrifvelse af den 2 i denna månad, underdånigst anmält, det Redaktören af Stats-Tidningen gifvit Hof-Kanslers-Embetet tillkänna, huruledes han, på bemälte Embetes anmodan, låtit utskrifva och tillställa vederbörande Publika Werk i hufvudstaden och landsorterna räkningar å deras i Stats-Tidningen införda annonser under första hälften af detta år, men att af dessa Werk endast några få ännu betalt de dem tillställde räkningar; och hafve Wi, enligt Hof-Kanslers-Embetets underdåniga hemställan, samt på det Stats-Tidningens Redaktion ej må blifva i saknad af ifrågavarande påräknade inkomst, för godt funnit härmed i Nåder förordna, att de räkningar, som af Redaktionen blifvit meddelade, eller framdeles meddelas å Edre i berörde Tidning införda annonser, böra af de till expenser för Eder anslagna medel godtgöras; hvilket Eder till underdånig efterrättelse härmed i Nåder tillkännagifves; befallande Wi Eder &c. Stockholms Slott den 28 November 1835.
- CARL JOHAN.
- C. D. Skogman.
Sedan Rikets åren 1828—1830 församlade Ständer funnit, å ena sidan, att frågan, huruvida de i Halland befintliga kyrkohemman tillhörde Kongl. Maj:t och Kronan, eller kyrkorna, icke vore i allmänhet afgjord och bestämd, samt å den andra, att det vore af största vigt både för Staten, kyrkan och den enskilte medborgaren, att denna ägande-rätt blefve pröfvad, emedan deraf berodde, icke allenast huruvida Staten eller kyrkan vore rätter egare till ett betydligt antal af de inom Halland befintliga hemman, än äfven om nuvarande åboer hade å samma hemman enahanda besittnings-rätt, som å kronojord i allmänhet, eller endast voro att anse såsom kyrkans arrendatorer, på hvilken utredning rättigheten att till skatte lösa dessa hemman åter hvilade, och derföre, uti skrifvelse den 28 September 1829, hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, att, före pröfningen af sig yppande frågor om skatteköp å kyrkohemman i Halland, vid vederbörlig domstol måtte varda i laglig ordning undersökt och pröfvadt, huruvida Kronan eller kyrkan hade jordägande-rätten, och att, såsom följd deraf, jemval måtte förklaras, att de uti administrativ väg redan vidtagna beslut icke voro hinderliga för äganderätts-frågors upptagande och åtgörande i tvisteväg; men Kongl. Maj:t, genom Resolution den 9 Juli 1830, af anförda orsaker, härtill icke i Nåder samtyckt; så hade vid nästförlidne Riksdag framställningar ånyo blifvit hos Rikets Ständer gjorda om åtgärders vidtagande, för att bereda åt åboerne en mera säker besittningsrätt af ifrågavarande hemman, samt i öfrigt rättighet att desamma till skatte lösa.
Efter öfvervägande så väl af hvad, till stöd för berörde framställningar, blifvit anfördt, som ock af de upplysningar, hvilka innefattades i det Betänkande, Rikels Ständers Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, efter företagen vidlyftig undersökning, vid sista Riksdag, gemensamt i ämnet afgifvit, hade Rikets Ständer ansett skälig anledning vara till den förmodan, att åtminstone flere af de så kallade Halländska kyrkohemmanen voro sådana, hvartill Kronan rätteligen hade ägande- och dispositions-rätt, och hvilka följaktligen borde bortstädjas af Kronan samt kunna af enskilte till skatte lösas, med bibehållande af de onera och skatter, som till kyrkorna och Presterskapet blifvit anslagna. Vid detta förhållande, och med åberopande af de skäl, Rikets Ständers förstnämde underdåniga skrifvelse innehöll, hade Rikets sistförsamlade Ständer, för att söka tillvägabringa ett sådant slutligt afgörande af denna fråga, som kunde betaga ifrågavarande menighet hvarje anledning till klagan öfver rubbning uti ägande besittningsrätt, uti förnyad skrifvelse den 10 November 1834, hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, att en allmän undersökning rörande de så kallade kyrkohemmanen i Halland måtte verkställas, hvarigenom på en gång kunde utredas och urskiljas, om och hvilka af dessa hemman tillhörde Kongl. Maj:t och Kronan, samt borde med åboer af Kronan förses, eller vore af den beskaffenhet, att kyrkorna till dem hade ägande-rätt och lagligen kunde dem bortstädja: om utgången af hvilken undersökning Rikets Ständer utbådo sig, att vid nästa Riksdag få ifrån Kongl. Maj:t emottaga underrättelse.
Och som hos Rikets Ständer tillika hade blifvit anmäldt, att åboerne å ifrågavarande hemman, lika med innehafvarne af kronoskatte-hemman, utgjorde allmänna onera, jemte de för hemmanen fastställda arrenden, hvilket skulle förorsaka den nödställda och tryckande belägenhet, hvari desse åboer förmenades nu sig befinna; så hade till Kongl. Maj:t Rikets Ständer framburit den underdåniga anhållan, att, i händelse Kongl. Maj:t icke skulle i Nåder bifalla, att nyssberörde undersökning finge för sig gå, Kongl. Maj:t då täcktes, å nästinfallande Riksdag, i Nåder framlägga för Rikets Ständer förslag till den lindring i onera för de Halländska Kyrkohemmans-åboerne, hvartill omständigheterna kunna föranleda.
I anledning af ofvanberörde, genom trenne Riks-Stånds beslut tillkomna framställning, hade åter Preste-Ståndet, som i detsamma icke deltagit, men som, i anseende till frågans allmänna vigt, både till sin rättsgrund och till sina möjliga påföljder, funnit sig böra jemväl framställa sina åsigter deraf, uti särskilt ingifven underdånig skrifvelse af den 15 i samma månad först åberopat de skäl, Ståndet vid 1828—1830 årens Riksdag i ämnet anfört, och dernäst i underdånighet andragit, hurusom en allmän undersökning om Halländska kyrkohemmanen syntes Ståndet så mycket mer obehöflig, som, då vid åboledighet eller städjefall fråga uppstår om dispositionsrätten af hemmanet, tvisten hänvises till Domstol och der afgöres, såsom år 1833 skett, då Härads-Rätten i Södra Halland skiljde emellan kyrkan i Thorups Pastorat och Trippiska Arfvingarna rörande ägande-rätten till der belägna hemman, hvarvid kyrkan ömsom vann och tappade. Hvad man sökte, förefinns således redan, och det på laglig väg beredt, utan att man behöfde sätta häfdvunnet, kändt och erkändt laga fång på språng vid en undersökning, som i intet annat dylikt fall ägde rum, och väl lika litet vore tillständig, der Kyrkan är domina fundi, som der enskilt person är jordegare.
Oformlig, ja rättsvidrig, som denna undersökning, enligt Ståndets tanka, vore, skulle den ock bringa hela provinsen i oro, om den, enligt förslaget, utsträcktes till alla kyrkohemman, det vill säga, till mer än 200 hemman och hemmansdelar, särskilta jordar oberäknade. Det kunde ej undfalla Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, hurudan belägenheten blefve i en landsort, der så många äganderätts-frågor, utom de vanliga rättegångarne, på en gång förehades.
Den föreslagna undersökningen, vidsträckt och rörande en urminnes åtkomst, kunde icke annat än blifva ganska långvarig. Under tiden komme kyrkan att sakna sin tillständiga rätt, utan att för minskningen äga att påräkna någon ersättning. Ett sådant förhållande förmodades vara emot Statens skyldighet att förvålla. Minskning i kyrkans inkomst vore ock hvarje församlings-bo's förlust; ty saknades medel i kyrko-kassan, måste sammanskott ske till alla kyrkans behof, och detta blefve känbart i en till större delen fattig landsort; hade åter kyrkan goda inkomster, så bestriddes dermed icke allenast dess vanliga behof, utan ur kyrkokassan meddelades äfven bidrag till andra kommunens angelägenheter, såsom till den vigtiga barnaundervisningen, fattigvården, m. m. Det vore således, enligt Ståndets tanka, nog kortsynt, att heldre afse några få kyrkobönders otillbörliga vinst, än lemna hela församlingars sannskyldiga bästa utan behjertande.
Kostsam blefve derjemte undersökningen; ty äfven om förrättningsmännen kunde åläggas att göra den för intet, hvilket dock icke vore fullt billigt vid ett större, utomordentligt bestyr, skulle dock ombud och vittnen ersättas för sitt besvär, handlingar anskaffas o. s. v. Denna kostnad kunde ej skäligen åläggas Kyrkan; ty den borde vara i oqvald besittning af sitt fång, till dess en annans bättre rätt blefve bevisad och hon hade dessutom icke begärt förrättningen; icke heller Staten, ty den hade hvarken befogenhet eller medel dertill; icke heller Kyrhohemmans-åboerne, hvilka ej begärt undersökningen, ty de Halländske Riksdagsmän, som i motionsväg framkommit med förslaget, hade icke dertill de förres fullmakt, och Riksdagsmannen för Fjäre och Wiske Härader hade icke deltagit i motionen. Således, då kostnaden för undersökningen ej skäligen kunde åläggas någon, som vore att anse för Part i saken, ej heller Staten dertill hade medel, borde den väckta frågan, endast ur denna synpunkt betraktad, ej hafva någon påföljd.
Sedan frågan om de Halländska Kyrkohemmanen redan förr blifvit noga och fullständigt utredd och pröfvad; sedan Kongl. Maj:t, genom flera Nådiga Resolutioner allt sedan år 1819, afgjort åtskilliga särskilta tvister och slutligen i anledning af Rikets Ständers vid nästförutgångne Riksdag underdånigst gjorde hemställan, genom Resolution den 9 Juli 1830 förklarat, att Kongl. Maj:t, efter eget noggrannaste skärskådande, funnit Halländska kyrkornas rätt till dessa hemman vara obestridlig, samt att en undersökning vid Domstol om äganderätt, utan stämning och ordentlig rättegång icke vore med Lag förenlig; så hade det förefallit Preste-Ståndet oväntadt, att detta i sin allmänlighet redan afgjorda mål skulle, på några få motionärers förslag, uppväckas ånyo. Preste-Ståndet, som i den sistnämnde Nådiga Resolutionen såg ett dyrbart vedermäle af Kongl. Maj:ts rättvisa och ett säkert värn för de Halländska kyrkornas rätt, hade dock icke nu dristat att frambära en Särskilt underdånig framställning i detta ämne, om icke Ståndet befarat, att ett exempel af missaktning för äganderättens helgd, utgånget från sjelfva Ständerna, kunde för framtiden blifva af de mest genomgripande och vådliga följder. Det vore långt ifrån Ståndet, att misstänka någon sådan afsigt hos de aktade Med-Stånden, enligt hvilkas beslut den underdåniga begäran om en allmän undersökning blifvit framställd; men præjudikatet, utan uppsåt en gång gifvel, kunde en annan gång begagnas till stöd för en uppsåtlig kränkning af äganderätten. Att det beslut, hvari Preste-Ståndet icke kunnat instämma, måtte hafva tillkommit genom någon olycklig tillfällighet, vore så mycket mera sannolikt, som Ständerna, dels i denna, dels i andra beslägtade frågor fattat beslut, i hvilka Preste-Ståndet, efter sina åsigter, äfven kunnat deltaga. Således hade, vid sistförflutne Riksdag, Konstitutions-Utskottet och Ständerna ogillat den anmälda anmärkningen mot detta ärendes behandling inom Kongl. Maj:ts Rådkammare; Ständerna ansett sig böra lemna utan afseende ett i motionsväg framställdt förslag om skatteköp af Domkyrko- och andra Kyrkohemman, såsom ej allenast rubbande kyrkornas på arrende-inkomsterna grundade bestånd, utan äfven förnärmande deras, lika med hvarje Svensk medborgares, ägande och fria dispositions-rätt af hemmanen; och samma Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, att Jordeboks-granskningen icke måtte medföra ringaste rubbning i ägande rättsförhållanden.
Slutligen hade förre Riksdagsmannen af Bonde-Ståndet, Anders Svensson från Halland, uti en, efter sista Riksdags slut, den 1 Juni 1835 ingifven Skrift, med åberopande af sine kommittenters honom gifna uppdrag, i underdånighet anhållit, det måtte Rikets Ständers ofvan anförda framställning vinna Nådigt afseende och den begärda undersökningen tillåtas, äfvensom Landshöfdingen i Halland anbefallas, att inställa alla Arrende-Auktioner å ifrågavarande hemman, intill dess Kongl. Maj:t vidare Nådig föreskrift i ämnet meddelat.
Vid underdånig föredragning af detta ärende inför Kongl. Maj:t i Stats-Rådet den 28 November nästledne år, har Kongl. Maj:t pröfvat skäligt i Nåder förklara: Att som Rikets Ständers underd. framställning af den 10 Nov. 1834 ej i hufvudsaken innebure någon annan olikhet med Rikets Ständers tillförene, den 28 Sept. 1829, afgifna och af Kongl. Maj:t icke bifallna anhållan, än att den undersökning om äganderätten till kyrkohemmanen i Halland, hvilken, enligt Rikets Ständers förra skrifvelse, borde vid domstol i laga ordning föregå hvarje sig yppande fråga om Skatteköp å sådana hemman, numera skulle, jemlikt den senare underd. framställningen, företagas i allmänhet och på en gång, utan annan anledning, än blotta förmodan, att Kronan hade till flere af dessa hemman ägande och dispositionsrätt: så, och enär hvarken några nya omständigheter eller skäl blifvit anförda, till ändring af Kongl. Maj:ts i ämnet redan fatlade beslut, funne Kongl. Maj:t, på de i Dess nådiga Resolution af d. 9 Juli 1830 anförda grunder, densamma böra förblifva gällande, hvarigenom ock f. d. Riksdags-fullmäktigen Anders Svenssons underd. ansökning, om inställande af arrende-auktioner å dylika hemman, komme att förfalla.
Att låta uppgöra något särskilt förslag till lindring i onera för de Halländska kyrkohemmans-åboerne, fann Kongl. Maj: t icke lämpligt, enär desse åboers villkor, likasom andre arrendatorers, berodde på frivilliga öfverenskommelser med jordägaren, hvilka ej annorlunda, än med kontrahenternes ömsesidiga begifvande, kunna förändras.
Icke-Officiella Afdelningen.
INRIKES UNDERRÄTELSER.
Stockholm.
H. M. Drottningen samt DD. KK. HH. Kron-Prinsen och Kron-Prinsessan täcktes sistlidne Lördag bivista den af Kongl. Hofkapellmästaren Berwald föranstaltade musikaliska soirée å stora Börssalen.
