söka ett föremål för anklagelse. Redan tidigt yttrades fruktan, att han skulle falla för en förrädisk hand. Ryktet derom utspriddes flera gånger: fåfänga försök hade äfven blifvit gjorda. Märkeligt nog tager ett flygande blad, som utkom (troligen i Leipzig) genast efter slaget, just dessa rykten till skäl, att neka Konungens död. Man har slagits hela dagen och intill kl. 9 på qvällen — betar det — Wallenstein säges endast genom sin snabba Turkiska häst blifvit räddad och vid midnatten sårad kommit till Leipzig: somlige berätta, att hans Kongl. Maj:t i början blifvit något skadad i vänstra armen, och, emedan fienden i Leipzig till och med utropat honom för död, förmenas, att Jesuiterna köpt en ertsbof och mördare i hans egen armé att hemligen skjuta honom strax i begynnelsen af slaget. Men det är bekant nog, huruledes de Påfviske förledet år, efter slaget vid Leipzig, utgifvit att Konungen blifvit skjuten, hvilket likaledes var uppdiktadt. Ty Kongl. Maj:t har för visso ej blott efter den herrliga viktorian nu tillbragt natten på valplatsen, utan äfven hållit generalmönstring följande morgonen i Lützen. — Så vidt Tidningsskrifvaren. — Sannt är, att nyheten om Konungens död var förr bekant i Weissenfels än i Leipzig. Till Weissenfels kom den genom Hertig Frans Albert af Lauenburg, som, i sin flygt från slagtfältet, ej stannade förr än här; ehuru han på ryktet om segern genast återvände. "Detta — säger en samlida berättare — gjorde att han blef illa beryktad i hela armén, och anklagad för värre än feghet; ty soldaterna sparade ej att beskylla honom för förräderi: de som bättre kände honom, hafva sökt ursäkta den gifna skandalen: sanningen är, att han hade varit i Wien till slutet af förledne Januari, sedan tjenat de Kejserliga, och var blott för tre veckor eller fjorton dagar kommen till Konungen: fruktande att allt var förloradt, har han gifvit sig ur bataljen, på det, i händelse de Kejserliga segrade, han skulle kunna förevända att han aldrig varit der: vid första underrättelsen, att de Svenske segrat, var han kl. 4 nästa morgonen åter på fältet tillbaka, så käck som någon. Visst är, att han var den man, som först berättade Konungens död; och genom honom blef den förr känd i Weissenfels än i Konungens egen här. Denne Hertig, som efter slaget hvarken fann användning eller god vilja i armén, begaf sig efter några dagar till sin frände Kurförsten af Saxen, som skickade honom till Schlesien, der han nu är Fältmarskalk under General-Löjtnant Arnheim". Vi ha nämt ett namn, på hvilket den svartaste misstanka hvilar, och tillika de omständigheter under hvilka den uppstod. Om vi tillägge, att intet bevis kan anföras till styrka derför, att Frans Albert af Laueuburg midt i fiendens eld mördat Gustaf Adolf, som så litet sparade sitt lif, under det hela förloppet och åsynavittnens berättelse äfven betaga misstankan sannolikhet; så har likväl allt detta icke hindrat denna misstanka att blifva soldat-tro i Svenska armén, och att med tiden vexa till folk-tro. Det kan anföras såsom exempel, huru en förutfattad mening af tiden vinner styrka, först tager sin plats i Historien, såsom gissning, vinner utrymme såsom misstanka och sluteligen förkunnas såsom visshet. De första underrättelserna förmäla intet derom. Men i December månad 1632 skrifver Adler Salvius: "Det berättas, att en viss Prins, ej blott med Sachsiska Kurfurstens, utan ock Kejsarns och andra stora herrars vettskap, har dödat Hans Maj:t Konungen; och nu hör man offentligen här i Hamburg, att samma rådslag skola stämplas emot vår oförlikneliga, hjeltelika Rikskansler. — Råd derföre, förmana, öfvertala, bed att han i mat och dryck, besök och omgängelse tager sig noga till vara!" — Chemnitz, som skref under Axel Oxenstjernas ögon, berättar, att Konungen blef dödad af Kejserliga Ryttare, men tillägger: "detta är den allmänna berättelsen; hvad eljest starkt mumlades, att Konungen skall blifvit skuten, ej af fienden, utan af en förnäm person på vår sida, det lemnar man åt Guds hemliga dom." Puffendorf, Svensk Historiograf femtio år efter händelsen och på en tid, då man ej ostraffad stötte nationella fördomar, förklarar den anklagade skyldig. Hans skäl, utom några smärre obestyrkta omständigheter, äro hufvudsakligen allmänna sannolikheter, såsom: "det är ingen tvifvel, att de Kejserliga trott Svenskarnes sak helt och hållet bero på Gustaf Adolfs tapperhet. Derföre tänkte de på alla utvägar att rödja honom ur vägen, och hvem kunde väl bättre passa till en sådan gerning än Frans Albert" o. s. v.? Hvad vigt Puffendorf lägger på sitt eget intyg, visar sig i ett hans enskilta bref, der han klagar, att då varande Hertigen af Lauenburg vredgats på honom för hans yttranden om Hertig Frans: "då jag likväl — tillägger han — härutinnan ej uttryckt min egen, utan Svenska Nationens allmänna tanka, hvilken det var nödigt understödja med några skäl, att ej denne Prins med orätt skulle synas hafva blifvit för ett sådant brott anklagad!" Det är sannt, denne Hertig var häftig, flyktig, opålitlig, ändrade ständigt parti och sluteligen religion, och kunde, fången såsom Kejserlig Fältmarskalk vid Schweidnitz. 1642 af Torstensson, med möda räddas undan Svenska soldaternas raseri. Men detta bevisar ännu ej att han var mördare. — Vi hafva anmärkt, att, enligt fleras berättelse, Gustaf Adolf fick skottet i ryggen, medan Frans Albert sökte uppehålla den redan sårade Konungen på häslen. Hertigen, som i bref med harm yttrar sig öfver de om honom utspridda smädeliga rykten, har lemnat en dagbok, hvari följande anteckning förekommer: "Den 16 November (nya stilen) hafva vi vid Lützen slagits med fienden, vunnit slagtningen och behållit fältet. Hans Majestät Konungen i Sverige blef då i mina armar skuten. Om natten till Weissenfels, två mil."
Gustaf Adolf bortrycktes i sitt trettiåttonde år. Aldrig har ett dödsfall i en hel verdsdel gjort djupare intryck. Så långt hans namn hade gått var det en hoppets stråle för de förtryckta. Äfven Greken drömde dervid om frihet; och vid den heliga grafven uppsändes böner för Gustaf Adolfs vapen. Hvad skulle han då ej vara för sina trosförvandter? Man kan föreställa sig det, eller, rättare, man kan det, nu mera, icke. — De känslor, med hvilka, under strömmande tårar, menigheten i Augsburg trängdes till den genom Gustaf Adolf återställda Evangeliska Gudstjensten; de känslor, med hvilka Sachsens invånare knäböjande sträckte tacksamma händer mot Hjelten, för andra gången deras räddare, hafva blifvit främmande för vår verld. — Då kände man faran, och visste att värdera befriaren. Vi tala om folket; hvars man Gustaf Adolf var, genom sin sak, som genom sina egenskaper. Verkan af bägge sträckte sig långt, och genombröt äfven hatets och fördomens skrankor; ty kanhända är han den ende, hvars bild med sanning framlyser äfven i fienders berättelse. Så stor var makten af hans dygd. Det är ej endast Axel Oxenstjerna, som om honom sagt: "Han var en herre, gudfruktig i alla sina verk och gerningar intill döden." Lutherska Theologer hafva velat göra honom till ett slags helgon i deras mening. Om han dertill hade för mycket af Cæsar och Alexander (hvilka han beundrade); så måste man å andra sidan erkänna, att han var bättre än sina prester och i christlig tålsamhet högt öfver sin tid.
Hvad honom sjelf, på den höjd, till hvilken han uppsteg, menskligt vederfarits, — att förslag och planer med honom dött, — det hör, så ovanlig han ock var, till mensklighetens gemensamma lott, och må tyst läggas till den omäteliga summan af gäckade förhoppningar. Det finns ett fjerran i hela Gustaf Adolfs lefnad, som lättare låter sig kännas än beskrifvas. Det är den gränslösa blicken öfver verlden, som är alla eröfrare medfödd. Såsom alla sina likar, har han ingalunda blifvit öfverraskad af sin egen lycka, ehuru förvånande den må synas. Den djupa tron derpå framlyser i alla hans handlingar. — Ingen ting förhärdar så som lyckan. Att Gustaf Adolf icke dess mindre var ödmjuk och mild, deri talar högst hans menskliga värde. Han kände sin kallelse såsom en högre ledning. Sig sjelf var han långt ifrån att anse såsom oumbärlig; ty målet satte han vida öfver sin egen personlighet. Derföre har han, såsom den högsinte Romaren, slösat med sitt stora lif. — "Gud Allsmäktig lefver," sade han till Axel Oxenstjerna, då denne i Preussen varnade honom, att ej så öfverdådigt blottställa sig för döden. Ett gladare hjeltemot har på jorden aldrig funnits.
Hvad han för öfrigt velat? En stor Monarki, utan allt tvifvel; för hvars framtida stöd han i Tyskland räknade den unge Fredrik Wilhelm af Brandenburg (sedermera den store Kurfursten) och Bernhard af Weimar, — den förre med hans dotters, den senare med hans systerdotters hand. Troligen var äfven ett protestantiskt Kejsardöme ej främmande för hans tankar. Beslutadt var för öfrigt, äfven hos honom sjelf, intet. Hans blickar spejade vidt omkring. Det var hans lust, att i hand hålla tråden af många möjligheter. Så ser man honom uppfatta förslaget, att efter Sigismunds död, genom Polska Dissidenterna sjelf blifva Polens Konung. Så finner man honom i förbindelser med Fursten i Siebenbürgen, Krimska Tartarerna och Ryssland till försvagande af Österrikiska intresset, så i Polen som i Tyskland.
Så stora tankar voro ej det största, som släcktes med hans lif på Lützens valplats. Men äfven i sin död har han segrat. Att han för samvetstvånget satte en gräns, det är hans odödlighet. Och derföre räknar mensklighelen honom ibland sina hjeltar.
Hos Kongl. Kommerse-Kollegium är i officiel väg anmäldt, att genom en i Konungariket Nederländerna under den 29 sistl. December utfärdad förordning, in- och utförselstullen å Spanmål blifvit sålunda fastställd: att, när priset vid landtmarknaderne å Hvete uppgår högre än till 9 Floriner per Mud (23 1/2 Sv. kappar) erlägges vid införsel 25 centimer samt vid lägre priser gradvis högre införselstull efter tariff, så att den vid 5 floriners pris och derunder utgör 3 floriner; å Råg, när priset öfverstiger 6 floriner, är införselstullen 15 centimer, men vid lägre priser graderad ända upp till 2 floriner, när priset faller till 3 1/2 floriner eller derunder; å Korn, när priset öfverstiger 5 floriner, införselstullen 10 centimer, samt, enligt gradation, vid lägre priser förhöjd ända till 1 1/2 florin, när priset nedgår till 2 1/2 floriner och derunder; å Hafra, när priset öfverstiger 4 1/2 floriner, införsclstullen 5 centimer, samt gradvis stigande ända till 1, 1/4 florin, när priset faller till 2 floriner och derunder; varande utförseln af alla dessa sädesslag tullfri, så ofta ej priserne stå öfver den nu upptagne högsta ståndpunkt; hvilket Kongl. Kollegium härigenom velat till vederbörandes kännedom meddela. Stockholm den 22 Januari 1836.
Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerse-Kollegium gör vetterligt: Hos Kongl. Kollegium har friherre Carl Åkerhjelm anhållit om Patent under Tio (10) års tid å ett sätt, att medelst en här i Riket förut okänd Machin, slamma Rödfärg; å hvilken Machin Sökanden inlemnat ritning[1], jemte förklaring deröfver, samt nedanstående beskrifning å slammnings-metoden:
"Rödfärgsjorden öses med skyfflar å slammbingen, hvarest den tillika med det från rännan ankommande vattnet, genom de i Rödfärgsbingen eller Reservoiren anbragte skoflarna slammas eller vaskas så länge, som erfordras för att få Rödfärgsämnet upplöst och jord och sand frånskilda, hvarefter hela massan utsläppes (genom Luckan d) uti en nedanföre anbragt ränna, afdelt i flere rum, hvarest all oduglig jord och sand qvarstannar, och den rena färgen flyter vidare genom en ränna till tvenne större bingar, hvarifrån densamma, sedan vattnet blifvit frånskiljdt, utsläppes på torklagen, hvarefter förfares som förut med färgens torkning och bränning. Med detta vaskningssätt besparas betydligt i tid och dagsverken, samt erhålles en ovanligt fin och vacker färg."
Och har Kongl. Kollegium med stöd af Kongl. Patentförordningen af den 13 December 1834, härigenom velat tillägga friherre Carl Åkerhjelm Patent under Tio (10) års tid, å ofvanberörde machin och metod att slamma Rödfärg, så att han under nämde tid må äga att, med andras uteslutande, ensam eller genom andra, öfverallt inom Riket utöfva berörde uppfinning, samt begagnandet deraf på andra öfverlåta. Dock är härvid att iakttaga:
1) Att innehafvaren af detta Patent bör, så vida han vill detsamma tillgodonjuta, hafva senast inom Tvenne (2:ne) månader härefter, hvarje månad till Trettio (30) dagar räknad, Patentet allmänneligen kungjordt genom införande deraf til hela dess innehåll Trenne (3:ne) gånger uti Sveriges Statstidning eller Post- och Inrikes Tidningar;
2) Att om någon förmenar eller tilltror sig kunna styrka att den tillverkning, hvarå detta Patent lyder, varit här i Riket känd och begagnad, innan Patentinnehafvaren sin Patentansökning till Kongl. Kollegium ingaf, samt någon på grund deraf åsyftar att få Patent-rätten häfven, är honom obetaget, att, inom Sex (6) månader från den dag Patentet finnes Tredje (3:dje) gången i Stats-Tidningen infördt, sådant klander af Patentet hos Kongl. Kollegium anmäla; åkommer ej klander af Patentet inom ofranbestämda tid, äger vidare talan derå ej rum.
3) Att Patent-innehafvaren bör, vid påföljd af Patent-rättens förlust, så väl inom Tvenne (2:ne) år härefter inför Kongl. Kollegium styrka, att han är i full utöfning af den uppfinning, hvarå detta Patent lyder, som sedermera en gång hvarje år under Patent-tiden hos Kongl. Kollegium ådagalägga, att uppfinningen fortfarande begagnas.
I öfrigt äger Patent-innehafvaren att, i afseende på användandet af ifrågavarande uppfinning tillgodonjuta de förmoner och rättigheter, hvilka Fabriks-idkare i allmänhet tillkomma, hvaremot honom åligger, att ställa sig till efterrättelse hvad de rörande Manufakturerne gällande författningar innehålla.
Skulle Sökandens Patent-rätt genom arf eller hvad laglig afhandling som heldst, till någon annan inom Sverige bosatt välfrejdad person öfverlåtas, skall densamma för hvarje annan laglig innehafvare medföra de rättigheter, som med detta Patents lydelse och Kongl. Patentförordningen af den 13 December 1834 äro enlige, sedan likväl den nye innehafvaren sig hos Kongl. Kollegium anmält och Öfverlåtelse-Resolution undfått.
Slutligen har Kongl. Kollegium härmed velat förklara, att detta Patent icke må anses medföra någon öfvertygande visshet derom, att den nu patenterade tillverkningen är ny och här i Riket obegagnad eller att den kan med fördel användas. Stockholm den 15 Januari 1836.
- C. D. Skogman.
- A. P. von Sydow.
- E. W. Brandel.
- O. E. Bergius.
- J. N. Borelius.
Att Vice-Konsuln i Larnaca på ön Cypern, Marc. Peristiani blifvit i dess faders, Constantin Peristianis ställe förordnad till Svensk orh Norrsk Vice-Konsul för nämde ö, har Kongl. Kommerse-Kolleginm härigenom skolat till vederbörandes kännedom meddela. Stockholm den 20 Januari 1836
Enligt hos Kongl. Kommerse-Kollegium gjord officiel anmälan, har Regeringen i de förenade provinsernes af Plata-Floden Republik under den 25 sistlidne Augusti förordnat, att de till Republikens hamnar ankommande Skeppare, må äga rättighet, att inom 24 arbetstimmar, från det manifestet af dem aflemnas, ändra eller tillägga hvad å samma handling möjligen kan vara uteglömt eller orätt upptaget, dock ej till högre sammanräknadt värde in 400 Piaster Silfver; hvilket Kongl. Kollegium härigenom velat till vederbörandes kännedom meddela. Stockholm den 14 Jan. 1836.
Genom Revisions-Kommissariens uti Civil-Räkenskaps-Kontoret af det under Kongl. Kammar-Rätten lydande Öfver-Revisisions-Departement, Herr Kammar-Rätts-Rådet G. P. Sebells erhållne Nådiga afsked, är Revisions-Kommissarie-tjensten uti nämnde Kontor vorden ledig; Och äga kompetente Sökande, att innan kl. 12 Femtiondesjette (56:te) dagen härefter, till Kongl. Kammar-Rätten ingifva sine, med behörigen styrkte merit-förteckningar försedde, ansökningar till erhållande af rum å det till upprättande förslaget till återbesättande af samma tjenst, hvilken åtföljes af de löneförmåner Kongl. Maj:ts Nådiga Reskript den 19 December sistlidet år bestämmer. Stockholm, den 28 Januari 1836.
Förteckning å outlöste Bref från Finland och Ryssland, qvarliggande vid Stockholms General-Post-Kontor for år 1835.
N:o 1 Ahlström, C. M. 2 Aminoff, F. 3 Antman J. 4 Avellan, Louise. 5 Aspengren, Charl. 6 Bald, J. 7 Bergstedt, Charlott. 8 Bergengren, J. E. 9 Bladt, C. J. 10 Bladin, Demois. 11 Borgenström, C. A. 12 Benzelstjerna, E. A. 13 Berg, J. F. 14 Bremer, N. 15 Bomstedt, U. J. 16 Bergforss, Mamsell. 17 dito. 18 Björman, J. A. 19 Blomstedt, Mari. L. 20 dito. 21 Blomstedt, Ebba. 22 Bellman W. 23 Carlin, O, 24 Carling, Elis. 25 Dunader, Fru. 26 Döling, F. A. 27 Diederich, Madam. 28 Elfstedt, C. M. 29 Eklund, M. M. 30 Eriksson S. E. 31 Faclk, Soph. L. 32 Fågelström, J. 33 Färnström, L. 34 Friman, S. 35 Fischer, C. K. 36 dito. 37 dito. 38 Fagerström, Demois. 39 Feuerstern, Fröken. 40 Gissler, Fru. 41 dito. 42 af Grubbens Fru. 43 Grönvall. S. C. 44 Harfvefelts, Sterbh. 45 Hoffman, C. 46 Indebetou, C. D. 47 Indebetou, Madame. 48 Kuhlman, Fru. 49 Klingberg, C. C. 50 Lagerberg, C. J. 51 Lindqvist, J. W. 52 Lindt, G. 53 Lindmark. 54 Liljebrunn, W. 55 Lundahl. 56 Lindström, J. 57 Lovisin, Eleon. 58 Lundt, J. F. 59 Mattson, J. 60 dito. 61 Meijer, Fru. 62 Meurling, H. 63 Neilick, N. 64 Noer, Er. 65 Nöström, Cath. 66 Oxenstjerna, La B:ronne. 67 Olsson, O. 68 Pauline, Ch. 69 Pelhalt, Enkefru. 70 Pettersson. P. 71 Peilberg, Alb. 72 Ramberg, C. 73 Reijmers P:son. 74 Ringsten, G. 75 Sandberg, P. 76 Sederholm, Fru. 77 dito. 78 Strömmer, H. J. 79 dito. 80 Ståhle, Sophie. 81 Sjögren, G. 82 Stenius, S. M. 83 Smolander, A. 84 Sjöborg, Fru. 85 Sjöholm, A. 86 Stadius, Ulr. 87 Sjöberg, A. 88 Stenberg, Fru. 89 dito. 90 dito. 91 Stjerncrona, Charlotte. 92 Stjerncrona, Ulrika. 93 von Schoulte, Ed. 94 von Tangen, W. 95 dito. 96 dito. 97 Tanté, Ameli. 98 Torsselius, F. W. 99 Tomsson T. 100 Wacklin, S. E. 101 Wallmark, Mamsell. 102 dito. 103 Wachtmeister, C. A. 104 Wallenius, Fru. 105 Westerling, J. R. 106 Wettertoff, C. E. 107 Wingren, Cecil. 108 Wullf, Fr. 109 Wright, W. 110 dito. 111 dito. 112 Åman, Fru. 113 Åkerberg, J, 114 Östberg, C. G. F.
Å Trehundra Ris ordinärt Tryckpapper, som innevarande år komma att för Rikets Ständers Riksgälds-Kontors räkning upphandlas, emottagas, intill slutet af nästkommande Februari månad, förseglade anbud hos Kommissariatet i nämnde Kontor; börande detta papper, kostnadsfritt för Riksgälds-Kontoret derstädes levereras inom de tider, som uti skeende reqvisitioner varda bestämde, och erhålles betalningen för detsamma efter behörigen fullgjord leverans. Stockholm af Rikets Ständers Riksgälds-Kontor d. 7 Jan. 1836.
Stockholms Borgerskaps Femtio Äldste anmodas att Fredagen den 5 instundande Februari, kl. half till 12 f. m., infinna sig å Rådhuset, för att, gemensamt med Magistraten, öfverlägga, i anledning af inkomne Revisions-berättelser öfver Stadens Drätsel-Kommissions förvaltning och räkenskaper för åren 1831, 1832 och 1833. Stockholms Rådhus den 22 Januari 1836.
Respektive Hrr Interessenter i Johannisborgs Koboltverk, behagade sammanträda till Allmän Bolagsstämma Lördagen
- ↑ Denna ritning med bifogad förklaring förvaras hos Kongl. Kollegii Registrator, och kan hos honom få beses.
