oberäkneligt inflytande på hela Samhällstillståndet. Äfvenså uppenbarar den sig vidare i alla yttringar af fosterlandskärlek och sann medborgerlig anda, i vördnaden för Statens styrelse, i den samvetsgranna lydnaden för lagarne, i den ömsesidiga kärleken och förtroendet mellan Regering och Folk, likasom mellan sjelfva folkets medlemmar, i deras frivilliga aktning för hvarandras rättigheter, i känslan för Nationens ära, för stora och ädla förfäders frejdade namn, för den historia, som förvarar deras minnen, och den jord, som gömmer deras stoft: den uppenbarar sig ändtligen i hvarje Statsborgares oupphörligt fortsatta bemödande att på det sätt, som är bestämdt genom hvars och ens individuella anlag, med hela sin personliga kraft medverka till uppnåendet af Statens bestämmelse, ett bemödande, hvilket vid den arbetets delning, genom hvilken särskilta verksamhets-arter eller yrken inom Staten uppkomma, öfvergår i hvad vi kunna kalla Ståndsära i detta ords rena och ädla bemärkelse, i hvilken den ej utgör något annat, än sjelfva sedligheten och den medborgerliga andan, betraktad i dess tillämpning på ett visst yrke, och sådan den inom dess område kan och bör yttra sig. Dessa äro de hufvudphenomener, i hvilka Statens moraliska lifskraft yttrar sig: af renheten, lifligheten och energien af denna dess verksamhet beror Statens sanna helsa och styrka.
Men om, enligt allt det här anförda, Staten, med afseende så väl på dess högsta bestämmelse, som på dess inre lifskraft, måste betraktas ur en ethisk synpunkt, likasom den i hänseende till sin form måste ses ur en juridisk synpunkt, så blir det vidare en nödvändig följd af det inre sammanhanget mellan det ethiska och religiösa, att Staten, för att till sitt väsende fullständigt fattas, måste betraktas äfven ur en religiös synpunkt. Detta har väl ock i alla tider blifvit erkändt i det hänseende, att man i alla tidehvarf och hos alla folk på ett eller annat sätt tänkt sig Religionen såsom ett stöd för den borgerliga samhällsföreningen. Men sällan har denna religiösa åsigt af Staten blifvit fattad i sin fulla renhet: vanligtvis har den förekommit mer eller mindre vanställd och förfalskad. Fattad i sin renhet, innebär den endast, att Staten måste tänkas såsom en Försynens anstalt för att inom ett Folk bereda och främja realisationen af Mensklighetens idé. Denna religiösa åsigt af Staten står i det närmaste sammanhang med den religiösa åsigt af Historien, enligt hvilken vi i hela utvecklingen af Menskligbetens lif se en Menniskoslägtets under Försynens ledning, fortgående uppfostran. Under förutsättning af en sådan, måste vi betrakta den successiva utvecklingen af hvarje Folks och hvarje Stats historiska lif, såsom intagande sin bestämda plats i denna Menniskoslägtets uppfostran, eller såsom utgörande en väsendtlig del af del stora Hela. Derigenom får den borgerliga Samhällsföreningen för oss en religiös helgd och sanktion, den blir en Gudomlig Anstalt till ett visst Folks och alla dess medlemmars uppfostran och förädling, hvilken sjelf åter sammanhänger med hela Slägtets, och i sin mån medverkar till denna. Det moraliska band af kärlek och förtroende, genom hvilket Statens medlemmar i hela sitt lif böra känna sig förenade med hvarandra och med sin Regering, och hvilket utgör den sanna medborgerliga andan, visar sig här för oss såsom tillika utgörande ett religiöst band, en religiös vördnad för Staten såsom en Försynens anstalt: Fosterlandskärleken får sin högsta och fullständiga betydelse först derigenom, att Staten och hela dess historiska lif tänkes i sitt rätta sammanhang med den Gudomliga Verldsregeringen, hvilken sjelf ej är annat, än den fortgående manifestationen af en oändlig, allt omfattande kärlek. Huru litet detta begrepp om den borgerliga Samhällsföreningens religiösa helgd och sanktion strider emot det rätt förstådda begreppet om hvarje Nations och hvarje Statsborgares frihet och sjelfständighet, och huru litet det utan grof misstydning skulle kunna läggas till grund för något slags andlig eller verldslig Despotism, måste utan tvifvel inses af hvar och en, som hittills med någon uppmärksamhet följt oss, och skall i det följande blifva ännu tydligare, då vi komma att närmare fästa vår uppmärksamhet på begreppet om statens politiska författning.
För att förbereda denna undersökning, tillägga vi ännu några ord rörande det förhållande, hvaruti den här angifna moraliska och religiösa åsigten af Staten står till den rätt förstådda juridiska. Det egentligt positiva i den borgerliga Samhällsföreningen, samhällslivets egentliga innehåll, kunne vi ej söka i något annat än den oafbrutna vexelverkan mellan alla ett Folks medlemmar, som utgör den fortgående utvecklingen af hela dess andliga och industriella lif. Men för den lugna utvecklingen af detta gemensamma lif erfordras såsom dess oundgängliga negativa vilkor, att Samhällsföreningen skall äga den yttre formen af en stadgad rättsförfattning, hvilken åt hvarje Samhällsmedlem utstakar och betryggar en krets för dess fria verksamhet, inom hvilken han, såsom sjelfständig förnuftig varelse, får utveckla sina krafter och ostörd verka efter egna ändamålsbegrepp. Härigenom kommer den moraliska och religiösa åsigten af Staten i ett nödvändigt sammanhang med den rätt förslådda juridiska åsigten af densamma: det är för hela Statsläran af den största vigt, att man fullkomligen fattar detta sammanhang. På ena sidan är det af stor vigt, att man tänker sig Staten såsom något högre än en blott yttre Tvångs- och Säkerhetsanstalt, att man betraktar den såsom en organisk förening, åsyftande att bereda och främja utvecklingen af ett Folks både andeliga och industriella verksamhet, och sammanhållen genom hvad vi kallat Statens inre andeliga lifskraft; men på den andra hör det ock lika väsendtligen till Statens idé, att den skall äga formen af en Rättsförfattning, hvilken erkänner och respekterar hvarje Samhällsmedlems personlighet, dess karakter af sjelfständig förnuftig varelse. Om man ej inser det förra, så stannar man vid den i nyare tider så vanliga ensidigt juridiska åsigten af Staten: om man åter ej redigt fattar det senare, så faller man i den motsatta förvillelsen, att betrakta Staten såsom ett slags uppfostrings-anstalt för omyndiga barn. Vi hafva redan i det föregående nämt, att Forntidens Tänkare och Lagstiftare icke fullkomligen förmådde undvika detta fel, samt att de i sin åsigt af af individens förhållande till Staten för litet respekterade den personliga, subjektiva friheten. Men om man med full klarhet fattar den borgerliga Samhällsföreningens här angifna väsende, löper man ej fara att falla i denna förvillelse. Det hör nemligen med nödvändighet till den realisation af mensklighetens idé inom ett folk, hvilken vi uppgifvit såsom Samhällsföreningens högsta bestämmelse, att hvarje samhällsmedlem skall i hela sitt lif både sjelf handla och af Staten behandlas såsom sjelfständig förnuftig varelse; ty det är endast såsom sådan, som han kan genom den fria och fullkomliga utvecklingen af sina krafter på en gång uppnå sin egen bestämmelse, och medverka till uppnåendet af Statens bestämmelse. Staten skulle således ej blott begå en orättvisa, utan ock motverka sitt eget högsta ändamål, om den genom sina stadganden i något hänseende förnärmade sina medlemmars personliga sjelfständighet; om den till exempel genom tanketvång hämmade eller försvårade den intellektuella bildningens framskridande; om den genom samvetstvång lade hinder i vägen för det religiösa lifvets fortgående utveckling; om den genom ovisa prohibitiva stadganden lemnade för litet utrymme åt den enskilta fria verksamhet, hvilken oundgängligen erfordras för industriens tillvext och förkofran; eller ändtligen, om den genom allt för långt sträckta föreskrifter rörande de till familjlifvet hörande förhållanden gjorde något ingrepp i hvarje Statsborgares Husrätt o. s. v. Det hör följaktligen till Statens rätt förstådda idé, att det enskilta lifvet, likasom det på ena sidan ej må helt och hållet lösrycka sig från allt sammanhang med det offentliga, och betrakta sig såsom fullkomligt oberoende deraf; äfvenså på den andra ej heller må af detsamma kufvas och tyranniskt beherrskas. I den rätt organiserade Staten måste en fullkomlig, frivillig harmoni äga rum mellan hvarje Samhällsmedlems enskilta och Statens allmänna lif: hvar och en af Samhällets medlemmar måste der tänkas lefva på en gång för sig sjelf och för det hela, på en gång för uppnåendet af sin egen och af Statens högsta bestämmelse. Hvarje individ bör i Staten kunna med full frihet följa sin rätt förstådda inre kallelse, och utbilda sin individualitet till dess högsta fullkomlighet. Alla individuella krafter böra här finna det rätta och naturliga utrymmet för sin verksamhet. Staten bör med lika kärlek omfatta dem alla, med lika opartisk vård skydda och befrämja allas utveckling, och förstå att låta dem alla, just genom denna deras fria utveckling, sammanverka till uppnåendet af Samhällsföreningens högsta bestämmelse. Den bör förstå att för detta ändamål använda Vetenskapsidkarens, Religionslärarens och Konstnärens verksamhet, lika väl som Jordbrukarens och Slöjdidkarens, utan att inskränka någondera af dem inom sådana gränsor, som hämma den individuella kraftens fria, naturenliga utveckling. Om denna fordran af en frivillig harmoni mellan den individuella verksamheten på ena sidan och Statens hela lif på den andra knappast i någon Stat blifvit till hela sitt innehåll fullkomligt fattad och uppfylld, så måste det likväl erkännas, att den är med nödvändighet gifven genom sjelfva Statens idé, och att den således alltid måste föresväfva oss såsom det högsta mål, till hvars uppnående hvarje Stat, som förstår sin egen idé och bestämmelse, bör sträfva att oupphörligen närma sig.
- (Forts. e. a. g.)
Noterad Vexel-Kurs på Stockholms Börs, Tisdagen den 2 Februari 1836.
- Uti Svenska Bankosedlar.
London 12 R:dr 3 sk. 60, 66, 72, 75, 76 d. d., 60 d.
sigt, 12 R:dr 1 sk. 89, 90 d. d.
Hull att bet. i London, 12 R:dr 3 sk 26 d. d.
Liverpool d:o 12 R:dr 90 d. d.
Hamburg 128 1/2 sk. 50, 56, 61, 65, 67 d. d., 128 1/4
sk. 71 d. d., 128 sk. 63, 70, 76, 90 d. d.,
127 1/2 sk. 90 d. d.
Altona 127 1/2 sk. 69 d. d.
Amsterdam 119 1/2 sk. 35, 90 d. d.
Lübeck 102 1/2 sk., 102 1/4 sk. 67 d. d.
Paris 22 5/6 sk. 90 d. d.
Marseille att bet. i Paris 22 7/12 sk. 90 d. d.
S:t Petersburg 25 1/3 sk. 30 d. d.
Köpenhamn 64 1/2 sk. 8 d. d.
Medel-Kurs.
Pund St. 12 R:dr 2 sk. 10 r:st.
Hamb. Banko 128 sk. 4 r:st.
Lübsk Kur. 102 sk. 5 r:st.
= Arméns Ackords-Amorteringsfonds Obligationer pari jemte godtgörande af upplupen ränta.
Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerse-Kollegium, gör veterligt: Hos Kongl. Kollegium har Frälse-Inspektoren Joh. Sandström anhållit om Patent å en af honom uppfunnen Linbråknings- och Skäktnings-maschin, hvarå han till Kongl. Kollegium inlemnat ritning med beskrifning[1] och hvars fördelar uppgifvits vara följande:
a) Att den kan sättas i förening med vandringshjulet å ett vanligt Tröskverk och då drifvas med ett, högst två par Oxar; b) att till maschinens skötande då den är i full gång, erfordras 20, till större delen halfvuxna personer, hvilka å densamma rengöra lika mycket Lin som 60 personer på vanliga sättet med handkraft, men att arbetarnes antal kan ytterligare inskränkas samt äfven ökas, om maschinen inrättas för färre eller flere Klubbor och Svingor; c) att maschinen jemväl kan drifvas med vatten, i hvilket fall dock särskildt Hus för densamma måste byggas; d) att Linet kan å maschinen rengöras, sedan det efter rötningen blifvit väl vädertorkadt, ehuru skäfvorna dock lättare frånskiljas, om det förut undergått torkning i Badstuga; och e) att kostnaden för denna maschin, oberäknadt värdet af trävirket, uppgår till 50 R:dr Banko.
Och har Kongl. Kollegium, med stöd af Kongl. Patentförordningen af den 13 Dec. 1834, härigenom velat tillägga Frälse-Inspektoren Joh. Sandström Patent under (Tio) 10 års tid å förberörde af honom uppfunna maschin, för bråkinng och skäktning af Lin, sådan den uti ofvan omförmälde ritning och förklaring finnes beskrifven; så att han under nämde tid må äga att, med andras uteslutande, ensam eller genom andra, öfverallt inom Riket utöfva ifrågavarande uppfinningar samt begagnandet deraf på andra öfverlåta.
Dock är härvid att iakttaga:
1:o Att Innehafvaren af detta Patent bör, så vida han vill detsamma tillgodonjuta, hafva senast inom Tvenne (2:ne) månader härefter, hvarje månad till Trettio (30) dagar räknad, Patentet allmänneligen kungjordt, genom införande deraf, till hela dess innehåll, Trenne (3:ne) gånger uti Sveriges Stats-Tidning eller Post- och Inrikes Tidningar;
2:o Att om någon förmenar eller tilltror sig kunna styrka, att den uppfinning, hvarå detta Patent lyder, varit här i Riket känd och begagnad, innan Patent-Innehafvaren sin Patent-ansökning till Kongl. Kollegium ingaf, eller ock att Patent-Innehafvaren, till vinnande af längre tid för patentets begagnande än vederbordt, oriktigt uppgifvit egenskapen af uppfinningen, samt någon på grund deraf åsyftar att få Patent-rätten häfven, är honom obetaget att, inom sex (6) månader från den dag Patentet finnes Tredje (3:dje) gången i Stats-Tidningen infördt, sådant klander af Patentet hos Kongl. Kollegium anmäla. Åkommer ej klander af Patentet inom ofvanbestämde tid, äger vidare talan derå ej rum.
3:o Att Patent-Innehafvaren bör, vid påföljd af Patenträttens förlust, såväl inom Tvenne (2:ne) år härefter inför Kongl. Kollegium styrka, att han är i full utöfning af den uppfinning, hvarå detta Patent lyder, som sedermera en (1) gång hvarje år under Patent-tiden hos Kongl. Kollegium ådagalägga att uppfinningarna fortfarande begagnas.
I öfrigt äger Patent-Innehafvaren att, i afseende på användandet af ifrågavarande uppfinning, tillgodonjuta de förmåner och rättigheter, hvilka Fabriksidkare i allmänhet tillkomma, hvaremot honom åligger, att ställa sig till efterrättelse, hvad de rörande Manufakturerne gällande Författningar innehålla.
Skulle Sökandens Patent-rätt, genom arf eller hvad laglig afhandling som helst, till någon annan inom Sverige bosatt, välfrejdad person öfverlåtas, skall densamma för hvarje annan laglig innehafvare medföra de rättigheter, som med detta Patents lydelse och Kongl. Patent-Förordningen af den 13 December 1834 äro enliga, sedan likväl den nya Innehafvaren sig hos Kongl. Kollegium anmält och Öfverlåtelse-Resolution undfått.
Slutligen har Kongl. Kollegium härmed velat förklara, att detta Patent icke må anses medföra någon öfvertygande visshet derom, att den nu Patenterade uppfinningen är ny och här i Riket obegagnad, eller att den kan med fördel användas. Stockholm den 18 Januari 1836.
- C. D. Skogman.
- A. P. von Sydow.
- E. W. Brandel.
- O. E. Bergius.
- I. N. Borelius.
Nedannämde Deposition, som i Jönköpings Läns Landt-Ränteri qvarstått i fulla Tio år, varder, i följd af Höglofl. Kongl. Stats-Kontorets Skrifvelse den 29 Oktober 1828, härigenom uppsagd till återlyftning, derom vederbörande inom natt och år från denna kungörelses datum skall härstädes hos Konungens Befallningshafvande sig anmäla, med företeende af det utfärdade Depositions-beviset samt den Dom eller det Utslag eller annan handling, som bestyrker ägande-rätten till ifrågavarande deposition; kommandes, efter nämnde tids förlopp, så vida detta föreläggande icke hörsammas, medlen att till Kongl. Stats-Kontorets remitteras, nemligen: 1825, Nov. 15, af Johannes Wahlman och Anders Andersson i Bjädesjökull samt Daniel Jansson i Tändemåla, Myresjö Socken, nedsatt af Östra Härads Tings-Rätt ådömd kostnadsersättning till Greta Nilsdotter i Tändemåla 3 R:dr 32 sk. Banko. Jönköpings Lands-Kontor den 19 December 1835.
- C. G. Bergenstråhle.
- P. H. Landegren.
Direktionen öfver Kongl. Arméns Pensions-Kassa har velat härigenom tillkännagifva, att Direktionen, tills vidare, upptager för nämde Kassas räkning penningelån mot 4 1/2 procent årlig ränta, som den 1 Februari och den 1 Augusti hvarje år erlägges, och med vilkor af kapitalets återbetalande 4 månader efter å någondera sidan skedd skulduppsägning; att teckning till lån, dock endast å jemna 100:detal Riksdaler, och ej till mindre summa än 200 R:dr Bko för hvarje utgifvande förbindelse mottaget af Kassans Kassör; att genom teckning utbjudna belopp böra, för Arméns Pensions-Kassas räkning, i Rikets Ständers Bank insättas; att räntan, beräknad från insättningsdagen, erlägges första gången å den 1 Augusti innevarande år, och sedermera efter förloppet af hvarje halft år; att lån icke mottages utan efter föregången teckning; samt att i öfrigt behöfliga upplysningar lemnas af Kassans Kassör. Stockholm den 18 Januari 1836.
Som för Götha Kanal-Verks räkning i år kommer att förfärdigas en Rullbro af jern, till dimensioner och sammansättning lika med de Broar som senare åren blifvit öfver Kanalen uppförde, har Direktionen beslutat kungöra att anbud till leverans af en sådan kunna göras, med utsatt pris i ett för allt för Bron med alla dess tillbehör, levererad vid någon af Kanalens Lastageplatser inom instundande Augusti månad. Gjutgodset till en sådan Bro väger 72 à 73 Sk℔, Smidet 12 à 13 Sk℔ och Metallerne 4 L:℔, allt viktualievigt.
Modeller till Gjutgodset få afhemtas i Stockholm. — Bron skall sammansättas och till alla delar kompletteras vid det Bruk der den tillverkas, samt där besigtigas och godkännas innan den afsändes till Kanalen, och bör Leverantören under första året sedan Bron blifvit uppsatt, ansvara för de olägenheter, som af jernets mindre goda beskaffenhet kunna uppkomma. Anbud emottagas till den 20 instundande Februari, af Kanal-Verkets Öfver-Mekanikus, Öfverste-Löjtnanten och Riddaren G. Lagerheim, som lemnar vidare upplysningar i ämnet, och hvars adress är Norrköping och Hulta. Stockholm den 19 Januari 1836.
- Direktionen.
Notifikationer.
STÄMNINGAR OCH KALLELSER.
= Genom beslut den 7 dennes, har Sunnerbo Härads-Rätt stadgat att den eller de, som kunde halfva klander att anmäla emot det den 25 Oktober 1833 slutade köp, hvarigenom Sven Olofsson af Petter och Carl Jonassöner för 157 Rdr 27 sk. B:ko tillhandlat sig 1/4:dels mantal Kronoskatte Vänneböke, borde genom ordentlig Stämning sist inom 6 månader efter det underrättelse härom i Stats-Tidningen blifvit införd, göra sitt klander gällande; hvilket härmed kungöres första gången. Ljungby å Tingsstället den 17 Nov. 1835.
- På Häradshöfdinge-Embetets vägnar,
- J. Tornerhielm.
- ↑ Denna ritning och beskrifning förvaras hos Kongl. Kollegii Registrator, och kan hos honom få beses.
