Sida:Psalmboken (1819).djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
78
Återlösningen.

2. Sann lifsens frukt det träd oss bär,
Der offrad din lekamen är,
Din blod utgjuten rosenröd:
Wi lefve nu af himmelskt bröd.

3. Pris, Jesu, dig, att ock din hand
Befriat oss ur syndens band!
Nu slutad är den träldom svår,
Nu är det rätta fria år.

4. Wårt Påskalamb, o Jesu Christ!
Är du förutan vank och brist.
Åt oss du kraft och näring bjöd
I all vår strid, i all vår nöd.

5. Allting vi genom dig förmå,
Som helvetet kan nederslå,
Förlossa fångar, dig till pris
Och öppna för dem paradis.

6. Ack! gif att, såsom du uppstod,
Jag ock uppstår, med gladligt mod,
Ur synden först, till ditt behag,
Ur grafven sist på domedag!

7. Pris dig, som har, från dödsens våld
Mig, köttslig, under synden såld,
Köpt fri och lärt den väg att gå,
Der jag ett evigt lif skall nå!

(Laur. Petri)

105.

Du segern oss förkunnar,
Du oss förlossat har.
Dig prise våra munnar,
O Jesu, vårt försvar!
Du dödsens udd har krossat
Och grafvens bommar lossat,
Och lifvet fört derut.

2. Du träder fram i ära;
Och verlden fylls af ljus.
Dess strålar hugnad bära
I sjelfva dödsens hus.
Fröjd är i englars boning,
På jorden fröjd, försoning
Och ett odödligt hopp.

3. Ej grafven oss förskräcker:
Den var din bädd också.
Din milda hand oss räcker,
Hur djupt vi hvila må.
Den dig i, lifvets skiften
Har följt, skall ock ur griften
Upptagas i din famn.

4. Ty lär oss lefva, lida,
Som du, och dö din död;
Låt oss din hjelp få bida,
I kampen var vårt stöd.
Blott den, som delar striden,
Skall dela segren, friden
Och himlens ro med dig.

5. När, Herre! du oss väcker,
Den sista morgonväkt,
Och du din hand utsträcker
Att dömma jordens slägt;
Ljuft skall din stämma klinga
Och oss det budskap bringa,
Att ingen död mer är!

106.

Upp, min tunga!
Att lovsjunga
Hjelten, som på korsets stam
För oss blödde,
Led och dödde