Sida:Quentin Durward 1877.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
63

den uppstudsige borgaren, eller att rödja den eller den bångstyrige ädlingen ur vägen, så verkställes befallningen och dermed slut; i stället för att, om han gåfve en hertig eller pär af Frankrike detta uppdrag, det möjligen kunde falla denne in att sända kungen en utmaning i utbyte. Om det åter behagar kungen, att åt Ludvig Balafré anförtro ett uppdrag, som han önskar verkstäldt, i stället för att dertill använda stor-konnetabeln, som kanske skulle förråda det, vittnar icke det om visdom? Och är detta inte just en sådan monark, som bäst passar för lycksökare, de der måste gå dit, der deras tjenster äro mest värderade och mest eftersökta? Jo, jo, barn, var du säker på, att Ludvig förstår att välja sina förtrogna och hvad han bör anförtro dem, afpassande, som man säger, bördan efter hvars och ens skuldror. Han är ej lik kungen af Castilien, som höll på att förgås af törst, derföre att öfverstemunskänken ej var till hands för att räcka honom bägaren. Men tyst! Slår inte klockan i St. Martins? Jag måste skynda mig till slottet. — Farväl — fördrif nu tiden, så godt du kan, och infinn dig i morgon bittida vid vindbryggan och fråga skiltvakten efter mig. Se dig bara noga för, att du, då du närmar dig porten, ej afviker från raka vägen, ty det kunde komma att kosta dig en lem, som du bittert skulle sakna. Du skall få se kungen och sjelf bedöma honom — farväl.»

Med dessa ord skyndade Balafré derifrån, glömmande i brådskan att betala för det reqvirerade vinet, en minnesslöhet, som ej är ovanlig hos personer af hans slag, och hvilken hans värd ej ansåg sig tillständigt att rätta, förmodligen af aktning för hans svajande fjäderbuske och tunga, tvåhändta svärd.

Det borde kunnat förmodas, att Durward, sedan han blifvit ensam, åter skulle begifva sig till sin tornkammare, för att invänta en förnyelse af dessa tjusande toner, som lifvat hans morgon-fantasier; men detta var ett romantiskt kapitel, och samtalet med morbrodern hade för honom öppnat en sida i lifvets verkliga historia, som var allting utom angenäm, och de betraktelser och hogkomster, hvilka den väckte, voro af beskaffenhet att öfverväldiga andra tankar och isynnerhet dem, som voro af en öm och leende natur.