Sida:Quentin Durward 1877.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

74

han borde blifva glad eller förskräckt deröfver. Visserligen borde denne officer af morgonens tilldragelse veta, att, för hvad brott dessa främlingar än voro anklagade, han, Durward, alls icke hade någon gemenskap med dem, men en annan fråga blef, om denne frånstötande man mot honom skulle blifva en gynnsam domare eller ett benäget vittne, och han var mycket tveksam om, huruvida han ej förvärrade sin sak genom ett direkt vädjande till honom.

Men det var ingen tid till långa betänkligheter. »Trois-Eschelles och Petit-André», sade officern med den olycksbådande fysionomien till två af sitt åtfölje, »de här träden komma oss just rätt till pass. Jag skall lära dessa tjufaktiga, hedniska hexmästare att blanda sig i konungens lagskipning, då den hemsökt någon af deras fördömda stam. Sitt af, mina barn, och låt se, att ni gör er syssla raskt ifrån er!»

Trois-Eschelles och Petit-André voro inom ett ögonblick på fötterna, och Quentin märkte, att de hvardera hade en eller två bundtar rep fästa vid sadelknappen, hvilka de i största hast lossade och som då visade sig vara rännsnaror, färdiga att genast användas. Blodet isades i Quentins ådror, då han såg tre rep utväljas och märkte, att man ärnade sätta det ena omkring hans egen nacke. Han ropade nu högt på officern, påminte honom om deras möte på morgonen, åberopade sig sin rättighet som friboren skotte i ett vänskapligt sinnadt förbundsland, och förnekade såväl all bekantskap med de personer, tillsammans med hvilka han blifvit gripen, som all kännedom om deras förbrytelser.

Officern, som Durward sålunda tilltalade, bevärdigade honom härunder knapt med en blick, och fäste intet afseende på hans anspråk på tidigare bekantskap. Han vände sig blott till en eller två af bönderna, som nu framkommit antingen af nyfikenhet eller för att erbjuda sitt vittnesmål emot fångarne, och sade kärft; »var den unga karlen der med landstrykarne?»

»Med förlof, nådig herr profoss, det var han», svarade en af bönderna; »han var den förste, som var nog hädisk att skära ned den skälmen, hvilken, som vi redan nämnt