Sida:Quentin Durward 1877.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

88

så länge och troget tjenade Carl VI i de blodiga krig, hvilka afgjorde franska kronans oberoende och engelsmännens fördrifvande. Som pojke hade han stridt i jemnbredd med Douglas och Buchan, hade följt Orleanska jungfruns fana och var kanske en bland de sista af dessa skotska riddersmän, som så beredvilligt dragit sina svärd för liljorna emot deras arffiender, engelsmännen. De förändringar, som inträdt i Skotland, och kanske äfven vanan vid Frankrikes seder och klimat, hade förmått den gamle baronen att uppgifva hvarje tanke på att någonsin återvända till sitt fosterland, och det så mycket hellre, som den höga befattning, han beklädde vid Ludvigs hof, jemte hans egen frimodiga och redliga karakter, hade förskaffat honom ett betydande inflytande öfver konungen, som, ehuru han i allmänhet ej var mycket fallen att tro på mensklig dygd och heder, likväl förlitade sig på båda delarne hos lord Crawford och förunnade honom ett så mycket större inflytande just derför, att han aldrig brukade blanda sig i något som ej rörde hans befattning.

Balafré och Cunningham åtföljde Durward och bevakningen till den våning, som beboddes af deras befälhafvare, hvars värdiga yttre jemte den vördnad, som bevisades honom af dessa stolta krigare, hvilka eljest ej tycktes akta någon, gjorde ett djupt intryck på den unge mannen.

Lord Crawford var af en reslig växt, och ehuru mager af ålderdom, bibehöll han likväl i sina senor, om icke ungdomens spänstighet, så åtminstone all dess styrka, så att han under en marsch var i stånd att bära tyngden af sin rustning lika bra som den yngsta i hans trupp. Han var ful, med ett ärrigt och väderbitet ansigte och ett öga, som i trettio fältslag skådat döden som en lekkamrat, men hvilket det oaktadt mera uttryckte ett lugnt förakt för faran än en legd soldats vilda mod. Hans långa upprätta figur var för tillfället insvept uti en vid nattrock, fäst omkring lifvet med ett buffelläders-bälte, hvari var instucken hans med ett dyrbart fäste försedda dolk. Omkring halsen bar han S:t Michaels-ordens tecken och kedja. Han satt på en soffa, beklädd med rådjursskinn, med glasögon (då en ny uppfinning) på näsan, och höll på att läsa ett stort manuskript med titeln le Rosier