voro oftast mer roliga än fina; men hvarken genom ett ord, en stafvelse eller ens en bokstaf förrådde han själstillståndet hos en man, som har i sitt rum en soldat med laddadt gevär för att hindra eller förekomma ett anfall på sin person.
Grefve Crèvecœur antog otvunget konungens ton, medan den hale prelaten skrattade åt hvarje skämt och framhöll hvarje lättfärdig hänsyftning, utan att visa någon blygsel vid uttryck, som kommo den landtligt oskuldsfulle unga skotten att rodna i sitt gömställe. Efter halfannan timma steg man upp från bordet, och konungen gaf med ett artigt afsked sina gäster tillkänna, att han önskade vara ensam.
Så snart de alla, äfven Olivier, aflägsnat sig, framkallade konungen Quentin från hans gömställe, men med en så matt röst, att ynglingen knapt kunde tro det vara samma stämma, som nyss förut med sitt skimt lifvat samtalet. Då han kom närmare, märkte han samma förändring i hans ansigte. Den konstlade glädtighetens eld hade lemnat konungens ögon, småleendet var försvunnet från hans ansigte, och hans drag buro spår af all en stor skådespelares trötthet, då han slutat den utmattande framställningen af någon favoritroll, hvilken han på scenen återgifvit med yttersta liflighet.
»Din vaktgöring är inte slut än», sade han till Quentin; »skynda dig likväl först att taga några förfriskningar; bordet der erbjuder dig medel dertill. Jag skall sedan underrätta dig om, hvad du vidare har att göra. Jag vet att det samtal går trögt, som skall föras mellan den som är mätt och den som fastar.»
Han kastade sig derpå bakut i sin stol, satte handen för pannan och teg.
