Sida:Quentin Durward 1877.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
159

att det endast är för min brorsdotter jag talar; ty hvad mig sjelf beträffar, så har jag redan för längesedan slagit ur hogen alla tankar på att ändra ställning. Ni ler, min fru; men vid min salighet är det inte sant. Detta är likväl ingen ursäkt för kungen, hvars beteende, liksom hans person, mer liknar den gamle vexlaren Michaud i Gent, än en Carl den Stores efterträdare.»

»Håll!» sade prinsessan, med en viss stränghet i tonen; »betänk, att ni talar om min far.»

»Om er far!» utropade den burgundiska damen bestört.

»Ja, om min far», upprepade prinsessan med värdighet. »Jag är Johanna af Frankrike. Men var utan fruktan, min fru», fortfor hon med den milda ton, som var henne naturlig; »ni menade ej någon förolämpning och derför har jag ej heller upptagit era ord som en sådan. Befall öfver mitt inflytande att göra er och detta unga fruntimmers landsflykt drägligare. Tyvärr förmår jag så litet; men detta lilla står gerna till er tjenst.»

Djup och underdånig var den nigning, hvarmed grefvinnan Hameline de Croye — så hette den äldre damen — emottog prinsessans förbindliga anbud. Hon hade en lång tid vistats vid hof, var fullkomligt hemmastadd med deras bruk och höll troget fast vid den af alla tiders hofmän antagna grundsats, att, ehuru deras enskildta samtal vanligen vända sig kring deras herskaps laster och dårskaper, likväl aldrig låta ett ord derom undfalla sig i monarkens eller någon af hans familjs närvaro. Hon var derför på det djupaste skandaliserad öfver det misstag, som narrat henne att tala så ohöfviskt inför Ludvigs dotter, och hon skulle säkert hafva uttömt sig i ursäkter, om hon ej bragts till tystnad och sans af prinsessan, som på det välvilligaste sätt, hvilket dock från en Frankrikes dotter var liktydigt med en befallning, anhöll, att hon ej vidare skulle tala derom, hvarken till ursäkt eller förklaring.

Prinsessan Johanna tog derefter med en värdighet, som klädde henne, plats på en stol och nödgade de båda främlingarna att sätta sig, en på hvardera sidan om henne, hvilket å den yngres sida skedde med en oförstäld och vördnadsfull blyghet, men å den äldres med en studerad ödmjukhet och vördnad. De samtalade derefter sinsemellan,