Sida:Quentin Durward 1877.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

172

Olivier, nej — det vore allt för outsägligt grymt äfven af dig och mig, hvilka så ståndaktigt blicka mot vårt berömvärda mål, Frankrikes fred och välfärd, och så litet bekymra oss om de medel, hvarigenom de ernås. Dessutom bor han fjerran från oss och är afskydd af folket, både i Gent och Lüttich. Nej, nej — jag vill ej höra talas om någon Adolf af Geldern — tänk på någon annan.»

»Min uppfinningsförmåga är uttömd, sire», sade rådgifvaren. »Jag kan ej påminna mig någon, hvilken, som man till grefvinnan af Croye, skulle kunna motsvara ers majestäts afsigter. Han måste förena så många olika egenskaper — vara ers majestäts vän — Burgunds fiende — tillräckligt politisk för att vinna Gent- och Lüttich-borna och nog tapper att försvara sitt lilla område mot hertig Carls makt — dessutom af ädel börd och till på köpet af en förträfflig och ytterst dygdig karakter.»

»Nej, Olivier», sade konungen, »jag lade ej så mycken — det vill säga ej så särdeles mycken vigt på karakter, men jag tycker likväl, att Isabella de Croyes brudgum borde vara litet mindre allmänt afskydd än Adolf af Geldern. Men efter jag sjelf nödvändigt måste föreslå en — så hvad säger du om Wilhelm de la Marck?»

»Vid min salighet, sire», sade Olivier, »jag får ej klaga öfver, att ni begär någon alltför hög grad af moralisk förträfflighet hos den lycklige utvalde, då ni är nöjd med Ardennernas Vildgalt. Han ir ju den mest beryktade röfvare och mördare på hela gränsen, och dessutom bannlyst af påfven för tusentals brott.»

»Vi skola utverka hans befrielse från denna straffdom, vän Olivier — vår heliga moder kyrkan är barmhertig.»

»Nästan en fogelfri», fortfor Olivier, »och förklarad i akt af riksdagen i Regensburg.»

»Vi vilja laga att akt-förklaringen häfves, vän Olivier», fortfor konungen i samma ton; »kejserliga kammaren skall nog taga reson.»

»Och medgifvet att han är af ädel börd», sade Olivier, »så liknar han till sätt, utseende och själ en flandrisk slagtare. — Hon kommer aldrig att gifva honom sin hand.»

»Om jag ej allt för mycket misstar mig på honom,