ädla huset de Croyes anda. Huru skulle en högboren dam kunna åtskiljas från en solbränd mjölkflicka, om icke lansar brötos för den enas skull och endast hasselpåkar sönderslogos för den andras? Du skall veta, flicka, att då jag var i min ungdoms tidigaste blomstring, knapt äldre än du nu, så hölls till min ära den ryktbara torneringen vid Haflinghem. De utmanande voro fyra och angriparne ända till tolf. Den varade i tre dagar och kostade två vandrande riddare lifvet, och dessutom krossades ett ryggben, ett halsben, två armar, tre lår, hvarjemte köttsåren och kontusionerna voro så många, att härolden ej kunde räkna dem, och det är på sådant sätt som damerna af vårt hus alltid blifvit hedrade. Ack, hade du blott hälften af våra ädla förfäders sinnelag, skulle du nog hitta på utväg, att vid något hof, der kärleken till damerna och äran ännu gäller något, åstadkomma ett tornerspel, vid hvilket din hand skulle blifva priset, såsom fallet var med din mormors mor, salig i åminnelse, vid ringränningen i Strasburg. Derigenom skulle du värfva dig den bästa lans i Europa, för att upprätthålla huset de Croyes rättigheter både mot Burgunds förtryck och Frankrikes politik.»
»Min kära fränka», svarade Isabella, »jag har hört min gamla amma säga, att, ehuru Rhen-grefven var den bästa lansen vid torneringen i Strasburg och derigenom vann min vördnadsvärda stammors hand, så var deras äktenskap ej derför lyckligt, ty han plägade ofta gräla på henne, och ibland slog han henne till och med.»
»Nå, än se'n?» sade den äldre grefvinnan i sin romantiska entusiasm för riddarlifvet, »Hvarför skulle dessa segerrika armar, som äro vanda att utdela hugg på fältet, hemma nödgas hejda sin kraft? Tusen gånger hellre skulle jag två gånger om dagen taga stryk af en man, hvars arm vore lika fruktansvärd för andra som för mig, än att vara hustru till en poltron, som lika litet vågade lyfta hand mot sin hustru som mot någon annan!»
»Jag lyckönskar er till en så oförtruten make, kära tant, och missunnar er honom ej», svarade Isabella; »ty om krossade ben kunna taga sig bra ut vid en tornering, så äro de ingenting mindre än angenäma i frustugan.»
»Ehuru det är sant, att vår stamfar, Rhengrefve Gott-
