Sida:Quentin Durward 1877.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
211

ögon och med hjertat uppfyldt af de smärtsammaste betraktelser.

Då han nu åter i spetsen för sin lilla trupp red framåt den anvisade vägen, passade grefvinnan Hameline på tillfälle att säga: »det tycks, min vackra herre, som ni skulle ångra den seger ni för vår skull vunnit?»

Det låg någonting spefullt i den ton, hvarmed frågan framsades, men Quentin hade nog takt att svara helt enkelt och uppriktigt.

»Jag kan aldrig ångra något som jag gjort för att tjena sådana damer som ni, ehuru, om det varit förenligt med er säkerhet, jag hellre velat falla för ett svärdshugg af en så tapper krigare som Dunois, än ha varit en orsak till denne berömde riddares och hans olyckliga frändes, hertigens af Orleans, inspärrande i dessa förfärliga fängelsehvalf.»

»Det var således hertigen af Orleans», sade den äldre damen i det hon vände sig till sin brorsdotter. »Jag tyckte väl det, ehuru det var på temligen långt afstånd som vi åskådade striden. Ni ser nu sjelf, min brorsdotter, hur det kunnat stå till med oss, om denne listige och snåle monark låtit oss uppträda vid sitt hof. Första prinsen af blodet i Frankrike, och den tappre Dunois, hvars namn är lika vidt frejdadt som hans hjeltelike faders. Denne unge herre upptylde tappert och troget sin skyldighet; men det var likväl skada, tyckes mig, att han ej med ära dukade under, eftersom hans obefogade ridderlighet stält sig emellan oss och våra furstliga befriare.»

Grefvinnan Isabella svarade i en fast och nästan missmissnöjd ton, ja, med en energi, som Quentin ej förut varseblifvit hos henne.

»Min fru», sade hon, »om jag ej visste, att ni endast skämtat, skulle jag säga, att ert tal är otacksamt mot vår tappre försvarare, hvilken vi kanske ha att tacka för mer än ni torde ana. Om också dessa herrar så till vida lyckats i sitt djerfva tilltag, att de nedgjort vårt medfölje, så hade vi ju måst dela deras fångenskap, så snart den kungliga vakten ankommit. För min del måste jag gråta vid tanken på den tappra man som fallit, och jag skall med det första låta läsa messor för hans själs välfärd,