Sida:Quentin Durward 1877.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
223

deras ömsesidiga yrken, som egt rum i alla länder och ej heller är okänd i England.

Då Durward skildes från vägvisaren, begaf han sig till den öfriga eskorten, föga belåten med Hayraddins karakter och sättande föga lit till de tacksamhetsförsäkringar, denne gjort honom personligen. Han började derför utforska de andra två karlarne, som stodo under hans befäl, och fann till sin bestörtning, att de voro ytterst inskränkta och lika oskickliga att bistå honom med råd, som de nyss förut under sammandrabbningen visat sig obenägna att begagna sina vapen.

»Så mycket bättre då», sade Quentin för sig sjelf, i det hans mod steg i förhållande till svårigheterna i hans ställning; »den unga, vackra damen skall hafva mig att tacka för allt. — Hvad en hand och ett hufvud kunna göra, det kan jag trygt lita på. Jag har sett min fars hus i brand och honom och min bror ligga döda i lågorna — jag vek ändå ej en tumsbredd, utan stred till sista man. Jag är nu två år äldre och har den vackraste anledning att förhålla mig tappert, som ännu eldat en modig mans bröst.»

Handlande i öfverensstämmelse med detta beslut, ådagalade Quentin under hela resan en så stor försigtighet och raskhet, att det tycktes, som om han haft förmågan att vara allestädes närvarande. Hans förnämsta och käraste plats var naturligtvis vid damernas sida, hvilka, märkande den ytterliga uppmärksamhet hvarmed han vakade öfver deras säkerhet, började umgås med honom på en nästan vänskapligt förtrolig fot och tycktes finna sig särdeles roade af hans naiva, ehuru med en viss slughet parade sätt att uttrycka sig. Quentin lät emellertid ej tjuskraften i detta umgänge utötva någon menlig inverkan på den verksamhet hans pligt ålade honom.

Om han ofta var vid grefvinnornas sida och bemödade sig att för dessa slättbygdens barn beskrifva Grampian-bergens och framför allt Glen-houlakins skönheter, så red han äfven ofta framför tåget, bredvid Hayraddin, frågande honom om vägen och hviloställena samt fästande hans svar i minnet, för att utröna, om han medelst snärjande frågor kunde upptäcka något, som liknade uppsåtligt förräderi. Lika ofta var han äfven med eftertruppen,