Sida:Quentin Durward 1877.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
229

biskopens hof och är honom förbunden för många välgerningar; men äfven medan han vistades vid biskopens hof, gaf han luft åt sitt grymma och blodtörstiga sinnelag och förvisades derifrån för ett mord. som han begick på en af biskopens förnämsta tjenare. Allt sen den tiden har han varit den gode prelatens ständige och oförsonlige fiende, och nu, det gör mig ondt att säga det, har han omgjordat sina länder och riktat sin styrkas horn mot honom.»

»Ni anser således den värdige prelatens belägenhet för farlig?» frågade Quentin oroligt.

»Ack, min son», svarade den gode franciskanen; »fins dot väl i denna snöda verlden någon, som vi ej kunna anse vara i fara? Men himmeln förbjude, att jag skulle tala om den högvördige prelaten såsom den der vore i någon öfverhängande fara. Han har stora skatter, trogna rådgifvare och tappra soldater, och dessutom nämnde en budbärare, som i går passerade här förbi österut, att hertigen af Burgund, på biskopens begäran, till hans bistånd afsändt hundra lansar, hvilken förstärkning, jemte det manskap, som medföljer hvarje lans, är tillräcklig att sköta Wilhelm de la Marck, hvars namn vare förbannadt! Amen.»

Här afbröts deras samtal af sakristanen, som med af vrede nästan qväfd röst anklagade ziguenaren att hafva utöfvat de afskyvärdaste konster med de yngre bröderna. Vid aftonmåltiden hade han i deras dryck blandat en sinnesförvirrande och berusande vätska, som var tio gånger starkare än det starkaste vin, så att flere af klosterbröderne dukat under derför, och ehuru han, sakristanen, varit stark nog att motstå dess inflytande, kunde de likväl af hans blossande ansigte och grötiga tal se, att äfven han, anklagaren sjelf, blifvit till någon del angripen af den skändliga drycken. Dessutom hade ziguenaren sjungit verldsligt fåfängliga och otuktiga visor, gjort narr af den helige Francisci rep, drifvit gäck med hans underverk och kallat hans dyrkare galningar och lathundar. Slutligen hade han spått i händerna och sagt den unga pater Cherubin, att han vore älskad af ett vackert fruntimmer, som skulle göra honom till far åt en rask pojke.

Fadern priorn åhörde en stund under stum häpnad