Sida:Quentin Durward 1877.djvu/291

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
249

»Och hvarför skulle vi fästa afseende på hans föreskrifter?» sade Isabella. »Jag är, himmeln vare tack, icke hans undersåte och då jag sökte hjelp, har han missbrukat det förtroende han förledt mig att sätta till honom. Jag vill ej skymfa denna unga herre genom att ens för ett ögonblick väga hans ord emot denne baksluge och sjelfviske despots föreskrifter.»

»Må Gud välsigna er för dessa ord, min fröken», sade Quentin hänryckt; »och om jag ej motsvarar det förtroende, ni värdigas skänka mig, så vore att slitas mellan vilda hästar i detta lifvet och eviga qval i ett tillkommande ett allt för ringa straff för mitt brott.»

Med dessa ord sporrade han sin häst och red fram till ziguenaren, hvilken hedersman tycktes af ett ovanligt fördragsamt, ja, till och med försonligt lynne. Skymford och hotelser fäste sig ej, eller tycktes åtminstone ej fästa sig i hans hogkomst, och han inlät sig nu i samspråk med Durward, som om aldrig något ondt ord under loppet af morgonen vexlats mellan dem.

Den hunden, tänkte skotten, morrar inte nu, derför att han tänker göra upp räkning med mig en gång för alla, när han kan hugga mig i strupen; men vi skola väl för en gång försöka, om vi ej kunna slå en förrädare med hans egna vapen. »Ärlige Hayraddin», sade han, »du har nu rest med oss hela tio dagarne, utan att ännu hafva visat oss några prof på din spådomskonst, hvilken du likväl är så road af att utöfva, att du nödvändigt måste utveckla din talang i hvarje kloster, der vi stanna, äfven med fara att blifva belönad med nattqvarter i en hövålm.»

»Ni har aldrig begärt att få något prof på min förmåga», sade ziguenaren. »Ni, liksom hela den öfriga verlden, är nöjd med att förlöjliga de mysterier ni ej begriper.»

»Gif mig då nu ett prof på din skicklighet», sade Quentin, i det han aftog ena handsken och räckte ziguenaren handen.

Hayraddin betraktade uppmärksamt de linier, som korsade hvarandra i skottens flata hand, och gaf lika noga akt på de små upphöjningarna vid finger-rötterna, hvilka då ansågos stå i lika nära samband med personens själs-