Sida:Quentin Durward 1877.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

NITTONDE KAPITLET.
Staden.

Ack, goda, kära vänner, låt mig ej
Uppreta er till sådant stormigt uppror!

Shakespeare.

Skild från grefvinnan Isabella, hvars blickar så länge varit hans ledstjerna, kände Quentin en sällsam tomhet och beklämning, som han ännu ej erfarit vid någon af de skiften hans lif varit underkastadt. Visserligen var upphörandet af den sammanvaro och den förtrolighet dem emellan, som omständigheterna oundvikligen framkallat, en nödvändig följd deraf, att grefvinnan ändtligen erhållit en fast bostad; ty om äfven något så opassande kunnat falla henne in, under hvad förevändning skulle hon väl ständigt kunnat behålla hos sig en ung vapendragare, sådan som Quentin? Men skilsmessans smärta var ej mera välkommen derför, att den tycktes oundviklig, och Quentins stolta hjerta svälde vid tanken på, att man afskedat honom som en vanlig postiljon, eller som en ledsagare, hvilken fullgjort sin skyldighet, medan hans ögon i hemlighet fälde en tår eller två öfver ruinerna af alla de luftslott, han uppbygt under deras blott alltför ljufva färd. Han gjorde ett manligt, ehuru i början fåfängt försök att öfvervinna sin nedslagenhet, och gifvande vika för känslor, som han ej förmådde qväfva, satte han sig i fördjupningen till ett af de fönster, som upplyste den stora salen på Schonwaldt, och grubblade der på sitt hårda öde, som förnekat honom tillräcklig rang och rikedom att fullfölja sina djerfva önskningar.