Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XXVI

Jag aktade mig noga att protestera mot denna afvikande läse-art af ett välbekant ställe hos Shakespeare; ty jag misstänker, att det skulle varit menligt för det anseende, hvari Shakespeare stod hos en så kinkig domare som markisen, om jag bevisat, att han enligt alla andra auktoriteter har skrifvit »idisslande». Dessutom var jag belåten med vår föregående dispyt, och hade för längesedan kommit till den öfvertygelsen (likväl ej förr än tio år efter sedan jag lemmat universitetet i Edinburgh), att konversationens hemlighet ej består uti att i småsaker visa sitt eget öfverlägsna vetande, utan i att rätta och föröka sitt eget kunskapsförråd genom andras yttranden. Jag lät derför markisen tolka sin lag bäst han gitte; och belönades derför genom att han ingick i en lärd och grundlig undersökning af den prydliga arkitektoniska stil, som infördes i Frankrike under det sjuttonde århundradet. Han framstälde med mycken urskilning dess fel och förtjenster, och som han derigenom kom på ämnen, likartade med dem jag här ofvan vidrört, åberopade han till stöd derför något, som var grundadt på sjelfva de idé-förknippelser de föranledde. »Hvem skulle väl gerna vilja förstöra terrasserna på slottet Sully?» sade han. »Kunna vi väl beträda dem, utan att återkalla bilden af denne statsman, lika utmärkt för sin stränga rättskaffenhet som för sin skarpa och säkra omdömesförmåga? Skulle de väl längre för oss kunna vara skådeplatsen för hans patriotiska begrundningar, om de blott voro en hårsmån smalare, en atomvigt mindre massiva, eller om de genom den ringaste krökning beröfvades deras vördnadsbjudande likformighet? Skulle vi väl kunna föreställa oss hertigen i en fåtölj och hans hertiginna på en taburett, i en modern salong, gifvande lärdomar af mod och trohet åt sina söner, af blygsamhet och undergifvenhet åt sina döttrar, och af sträng moral åt bådadera, medan en ung, adlig krets uppmärksamt lyssnar derpå, stående med blygsamt nedslagna ögon, utan att hvarken tala eller sätta sig utan deras furstes och slägtinges uttryckliga befallning? Nej, min herre», sade han med hänförelse, »förstör den furstliga paviljong, hvari denna lärorika familjescen tilldrog sig, och ni beröfvar med detsamma föreställningen all dess sannolikhet. Eller kan ni kanske föreställa er denne utmärkte patriot