Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
XXXIII

»Jag gissar hans förtrytelse var lika stor som hans gäckade förväntan», sade vår värd.

»Visst inte», sade kyrkoherden, »ty han talade med sådan entusiasm om värdet af hvad som ännu fins qvar, att jag är öfvertygad, att, om ni ej bestämdt uttalat er önskan deremot, så skulle slottet Hautlieu säkert upptagit tjugo sidor i det utmärkta arbete, hvaraf han sändt oss ett exemplar och som kommer att blifva en everldelig minnesvård af hans nit och lärdom».

»Doktor Dibdin är sjelfva artigheten», sade markisen. »och så snart vi druckit vårt kaffe — här kommer det — skola vi gå upp i tornet, och jag hoppas, att då herrn ej försmått min tarfliga middag, han äfven skall hafva samma öfverseende med mitt oordnade bibliotek, och jag skall skatta mig lycklig, om det kan erbjuda något, som kan förskaffa honom ett nöje. Dessutom har ju ni, min gode fader, all möjlig rättighet till dessa böcker, som utan er åtgärd aldrig skulle återvändt till sin egare».

Ehuru kyrkoherden genom sin enträgenhet synbarligen aftvingade sin motsträfvige vän detta af höflighet gjorda medgifvande, var det mig omöjligt att motstå ett anbud, hvilket grannlagenheten kanske fordrat att jag afslagit, särdeles som jag såg, att markisens naturliga förbindlighet stod i en oupphörlig strid med hans önskan att dölja sin egendoms utblottade tillstånd och vidden af sina förluster. Men att afstå ifrån att se qvarlefvorna af en så rar boksamling, att den ingifvit sjelfva vår bibliomaniske doktor den halsbrytande idén att löpa till storms, det var en handling af sjelfförsakelse, som öfversteg måttet af mina krafter. La Jeunesse hade emellertid kommit in med kaffe, sådant man endast får det på kontinenten, buret på en bricka, som var öfverhöljd med en serviette, på det den skulle kunna gilla för silfver, och likör från Martinique på en presenter-tallrik, som verkligen var af denna metall. Sedan vi sålunda slutat vår middag, förde markisen mig uppför en lönntrappa till ett hundra fot långt galleri af vackra proportioner, men så förfallet, att jag oupphörligt måste hålla mina ögon fästa på golfvet, på det min artige värd ej skulle anse sig nödgad anföra någon ursäkt för förderfvade målningar och trasiga tapeter

Quentin Durward.3