Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

362

den nödvändighet, hvari han var försatt, att undertrycka de våldsamma känslor, åt hvilka han eljest vanligen brukade gifva fritt lopp.

Också hade den senare knapt dragit sig tillbaka till sitt eget rum, efter att hafva tagit ett formligt afsked af konungen för natten, förrän han gaf luft åt det utbrott af lidelse, som han så länge hållit tillbaka, och mången ed och månget skymford föll, såsom hans hofnarr Le Glorieux sade, »den aftonen på hufvuden, för hvilka de ej voro myntade», i det hans uppvaktning fick nöjet att uppbära den massa oqvädins-ord, hvilken var för stor för att ej flöda öfver, men som han, för skams skull, ej kunde utösa öfver sin kungliga gäst, äfven i dennes frånvaro. Narrens skämt hade dock den verkan, att i någon mån lugna hertigens förbittring; han gaf till ett gapskratt, kastade ett guldmynt åt honom, lät lugnt afkläda sig, tömde en stor bägare kryddadt vin, gick till sängs och insomnade djupt.

Konung Ludvigs coucher är anmärkningsvärdare än Carls; ty de våldsamma utbrotten af en ohejdad passion hafva, såsom mer tillhörande den djuriska än den andliga delen af vår natur, föga som intresserar oss i jemförelse med en stark och mäktig själs på djupet gående rörelser.

Ludvig beledsagades till den boning, han valt på slottet eller citadellet i Peronne, af hertigens af Burgund kammarherrar och hofmarskalkar, och mottogs vid ingången af en talrik vakt af bågskyttar och soldater.

Då han steg af sin häst för att gå öfver vindbryggan, som var fäld öfver en graf af ovanlig bredd och djuplek, såg han på skiltvakterna och anmärkte till Comines, hvilken, jemte flera andra burgundiska ädlingar, beledsagade honom: »de bära Sanct Andreas-kors, men ej mina skotska bågskyttars».

»Men ni skall finna dem lika färdiga att dö för ert försvar, sire», sade burgundaren, hvars fina öra i konungens ton upptäckt en känsla, hvilken Ludvig sannolikt velat dölja, om han kunnat. »De bära Sanct Andreas-korsen, såsom tillhörande Gyllene-Skinnets ordenskedja, hvilket är min herres, hertigens af Burgund orden».

»Skulle jag ej veta det?» sade Ludvig, pekande på den ordenskedja han, af artighet emot sin värd, sjelf bar.