Sida:Quentin Durward 1877.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
3

och den våghalsiga äfventyrar-anda, hvaråt hans lyckligare lottade fädernesland ej lemnade något spelrum.

Vid denna tidpunkt, och liksom för att frälsa detta sköna rike undan det mångfaldiga elände hvarmed det hotades, bestegs den vacklande tronen af Ludvig XI, hvars i och för sig sjelf förhatliga karakter, förstod bjuda spetsen åt tidens olyckor, hvilka han bekämpade och till en stor del neutraliserade, liksom, enligt gamla medicinska böcker, gifter af motsatta egenskaper hafva förmågan att ömsesidigt upphäfva hvarandras verkan.

Modig, då det gälde något nyttigt och politiskt syftemål, hade Ludvig ej en gnista af denna romantiska tapperhet, eller af den densamma så närslägtade stolthet, som fortfar att strida för äran, sedan ändamålet redan är vunnet. Kall, slug och framför allt uppmärksam på sim egen fördel, uppoffrade han hvarje stolthet eller passion, som möjligen var i strid med densamma. Han var ytterst varsam att dölja sina verkliga tänkesätt och afsigter för alla som närmade sig honom, och man hörde honom ofta yttra: »att den konung, som ej förstod att förställa sig, ej dugde att regera, och att, hvad honom beträffade, om han trodde att hans mössa kände till hans hemligheter, så skulle han kasta den i elden». Ingen, hvarken förr eller senare, har bättre förstått begagna sig af andras svagheter och derjemte undvika att gifva pris på sig genom att obetänksamt öfverlemna sig åt sina egna.

Af naturen var han hämdgirig och grym, och det till den grad, att han fann ett nöje i de täta afrättningar han anbefalde; men liksom ingen känsla af barmhertighet någonsin förmådde honom att skona, der han saklöst kunde straffa, så retade honom hans hämdkänsla aldrig till någon förhastad våldsamhet. Sällan kastade han sig öfver sitt rof, förr än han var fullkomligt säker på att kunna gripa det och att det utan hopp om räddning var förloradt, och hans rörelser voro så omsorgsfullt dolda, att framgången vanligen först förkunnade för verlden det mål hvaråt han syftat.

På samma sitt gaf Ludvigs girighet vika för ett sken af frikostighet, när det erfordrades att muta en furstlig medtäflares favorit eller minister, vare sig för att afvända ett hotande anfall, eller för att spränga något mot honom sjelf