Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/531

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
489

hjelptrupperna, hade derjemte befallning att föra kardinal Balue till slottet Loches och der inspärra honom i en af dessa jernburar, hvilka han sjelf påstås hafva uppfunnit.

»Låt honom pröfva på sin egen uppfinning», sade konungen; »han tillhör den heliga kyrkan och vi få ej utgjuta hans blod; men, Pasques-dieu, hans biskopsdöme skall för de nästa tio åren hafva en ointaglig gräns i ersättning för dess ringa omfång! — Se noga till att trupperna genast bryta upp.»

Kanske hoppades Ludvig genom denna beredvillighet undgå det obehagligare vilkor, hertigen fäst vid deras försoning; men om han hoppades detta, så misstog han sig högligen på sin kusin, hvilken, ända till ytterlighet envis i sina beslut, allraminst var böjd för att eftergifva en fordran, som hans hämdgirighet eller harmen öfver en förment oförrätt förestafvat honom.

De för de utsedda hjelptruppernas sammankallande nödiga kurirerna hade knappast blifvit affärdade, förrän Ludvig af sin värd uppmanades att offentligt gifva sitt bifall till hertigens af Orleans och Isabella af Croyes förmälning. Konungen samtyckte dertill med en tung suck, men framkom derefter med den invändningen, att det dock först vore nödvändigt att förvissa sig om hertigens af Orleans egen önskan.

»Det har visst ej blifvit uraktlåtet», sade hertigen af Burgund. »Crèvecœur har talat med hertigen al Orleans derom och fann honom, besynnerligt nog, så känslolös för äran att förmälas med en kunglig brud, att han biföll till förslaget om ett giftermål med grefvinnan af Croye som det angenämaste förslag, en fader kunnat göra honom.»

»Så mycket sämre och otacksammare af honom», sade Ludvig; »men jag skall ej motsätta mig er önskan, min kusin, om ni blott kan erhålla båda parternas samtycke.

»Det behöfver ni ej vara rädd för», sade hertigen, och det dröjde ej många minuter, innan Isabella af Croye, åtföljd, liksom förra gången, af grefvinnan Crèvecœur och Ursulinernas abbedissa, instälde sig och af hertigens af Burgund mun erfor, att de båda furstarno i sin vishet beslutat deras förening såsom en bekräftelse på det oupplösliga förbund, som framdeles skulle ega rum mellan Frankrike och Burgund. Denna förklaring åhördes under