Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
17

mannen, i det han kastade en betydelsefull blick på sin följeslagare, hvilken besvarade den med ett af dessa bistra leenden, som för ett ögonblick lifvade hans fysionomi, liksom en på en vinterhimmel flyktigt strålande meteor.

Den unga skotten hejdade sig tvärt, tryckte mössan ned öfver högra ögonbrynet, med åtbörden af en som ej vill låta drifva gäck med sig, och sade med fasthet: »go’ herrar, och isynnerhet ni, som är äldst och derför borde vara förståndigast, jag får säga er, att jag ingalunda tycker om den ton, ni funnit er befogad att antaga mot mig, och att ni möjligen torde komma att finna det mindre välbetänkt att roa er på min bekostnad. Jag kan ganska väl tåla ett skämt, ja, en förebråelse, af dem som äro äldre än jag, och tacka derför, om jag vet mig hafva förtjent den, men jag känner alls ingen hog att blifva behandlad som ett barn, då Gud skall veta, att jag känner mig vara karl att prygla upp er båda, om ni retar, mig för mycket.»

Den äldre mannen höll på att kikna af skratt öfver ynglingens beteende. Hans följeslagares hand smög sig till svärdfästet, men ynglingen, som varseblef det, gaf honom ett slag öfver handen, som satte honom ur stånd att fatta det, en tilldragelse som endast ökade den äldre mannens munterhet. »Håll, håll, min manhaftigaste skotte», utropade han; »för ditt kära fäderneslands skull, håll! Och gufar, lägg bort dina hotande blickar. Pasques-dieu! Låt oss vara billiga i vår handel och låta det kalla badet gå upp mot slaget, öfver handen, som utdelades med så mycket behag och ledighet. — Och hör ni, min unge vän», sade han till den unge skotten med ett så strängt allvar, att ynglingen mot sin vilja kände sig slagen och uppfyld af vördnad, »ingen våldsamhet mer. Mot mig vore den ej på sin plas, och som ni ser, har min gufar redan fått nog af den. Hvad är ert namn?»

»Jag kan höfligt besvara en höflig fråga», sade ynglingen, »och vill gifva er all tillbörlig aktning, om ni ej genom gäckeri ställer mitt tålamod på för hårdt prof. Sedan jag kommit till Frankrike och Flandern, har det behagat folket att kalla mig pagen med sammetspungen, därför att jag bär den här falkenerar-väskan vid sidan, men hemma är mitt rätta namn namn Quentin Durward.»