Sida:Quentin Durward 1877.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
37

Mäster Pierre syntes något förlägen vid den unge skottens oförstälda afsky för barnslig otacksamhet och svarade: »unge man, ni känner ej, huru spröda blodsbanden äro emellan de högt uppsatte», derpå förändrade han den djupt allvarliga ton, hvarmed han begynt att tala, och tillade glädtigt: »och dessutom, om hertigen slagit sin far, så kan jag trygt försäkra, att hans far för långt tillbaka slagit honom, så att det blott är betaldt som qvitteras».

»Jag är verkligen förvånad att höra er tala så», sade skotten, rodnande af harm, »och jag tycker att era grå hår kunde välja mer passande ämne för skämt. Om den gamle hertigen slagit sin son som barn, så slog han honom inte nog; ty det hade värit bättre att han dött under riset, än att han skulle lefva för att komma kristendomen att blygas öfver, att ett sådant missfoster någonsin förts till dopet».

»Såsom ni bedömer furstars och fältherrars karakterer», sade mäster Pierre, »så tror jag ni gör klokast i att sjelf bliva general; ty hvar skall väl en så vis man finna någon, som är värdig att anföra honom?»

»Ni gör narr af mig, mäster Pierre», sade ynglingen godlynt, »och kanske har ni rätt; men ni har ej nämnt en dugtig härförare, som har en liten, men tapper här under sitt befäl, och under hvilken man med heder kan tjena».

»Jag kan ej förstå, hvem hvem ni menar».

»Håh, han, vet jag, hvilken, liksom Mahomets likkista (Gud fördöme Mahomet!) hänger mellan de två magnetstenaren, och som man hvarken kan kalla för fransman eller burgundare, och som håller vågskålen jemnt mellan dem båda, håller dem båda i schack och låter dem båda frukta och tjena sig, så mäktiga furstar de än äro».

»Jag kan ändå ej gissa, hvem ni menar», sade mäster Pierre tankfullt.

»Åh kors, hvem skulle jag väl kunna mena, om ej den ädle Ludvig af Luxemburg, grefve af Saint-Pol och storkonnetabel af Frankrike, som i spetsen för sin lillla tappra här bär sitt hufvud lika högt, som både konung Ludvig och hertig Carl, balanserande mellan dem båda,