afpassadt efter det andra, så att om romansen blifvit deklamerad utan ackompagnementet eller melodien spelad utan orden, ingendera skulle varit värd någonting. Vi göra kanske derför orätt i att här intaga en sång, som blifvit skrifven endast för att sjungas; men dylika profbitar på gammaldags poesi hafva alltid haft en viss tjusningskraft för oss, och som melodien är förlorad för evigt — så vida ej Bishop[1] lyckas att finna på noterna, eller någon lärka lär Stephens[2] att drilla dem — så vilja vi för en gång äfventyra vårt anseende och damens af lutan smak genom att meddela verserna i deras okonstlade enkelhet.
Gref Guy, nu är ju tiden när,
Sol flytt från fästets loft.
Af qvällens vind smeks vågens kind;
Ljuft käns orangens doft.
Till makans bo, till stilla ro,
Ses trötta lärkan fly,
I kärleks frid flyr allas tid —
Men hvar är grefve Guy?
Byflickan går i skuggrikt snår
Att lyss till herdens spel.
Till sin balkong vid riddarns sång
Hans fagra brud sig stjäl.
Allt kärleks makt i bojor lagt,
Ej dold af någon sky,
Dess stjerna ser på jorden ner —
Men hvar är grefve Guy?
Hvad helst också läsaren må tänka om denna enkla visa, gjorde den likväl ett mäktigt intryck på Quentin, som hörde den sjungas af en ljuf, melodisk röst, hvars toner sammansmälte med susningen af en svag vindfläkt, som doftande kom från trädgården, medan sångerskans figur blott dunkelt framskymtade ur bakgrunden och kastade en slöja af mystisk förtrollning öfver det hela.
Vid slutet af sången kunde lyssnaren ej afhålla sig ifrån att mera dristigt än förut visa sig, i det han gjorde ett obetänksamt försök att få se mer, än han hittills
