Sida:Quentin Durward 1877.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
53

lågade af passionens glöd, eller var i sitt vanliga väderbitna och solbrända tillstånd.

Hans vapen och drägt voro praktfulla. Han bar sin national-mössa, prydd med en fjäderbuske och en agraft i form af en jungfru-Mariæ-bild af fint silfver, hvilken senare prydnad konungen skänkt sin skotska lifvakt, derför att han i ett af sina anfall af religionssvärmeri invigt deras svärd åt den heliga jungfruns tjenst, och, efter hvad somliga påstå, till och med gått så långt, att han utfärdat fullmakt för Vår Fru[1] att vara deras general-kapten. Bågskyttens halskrage, armskenor och handskar var af det finaste stål, konstrikt inlagdt med silfver, och hans kyrass eller pansarskjorta glänste och skimrade liksom rimfrosten en klar vintermorgon på ormbunken och nyponbusken. Han bar en vid öfverrock eller lifrock af dyrbar blå sammet, öppen vid sidorna lik en härolds, med ett stort Andreas-kors, broderadt i silfver, både fram och bak; hans knän och ben voro skyddade med pansar-byxor och stålskor, och en stor, bred dolk, kallad Misericorde, hängde vid hans högra sida. Öfver den venstra axeln låg hans rikt broderade gehäng, men för beqvämlighets skull bar han nu i handen sitt stora, oviga, tvåhändta svärd, hvilket hans tjenste-reglemente förbjöd honom att någonsin bortlägga.

Ehuru Quentin Durward, i likhet med den tidens skotska ungdom, tidigt vant sig vid anblicken af vapen och krig, tyckte han sig likväl aldrig sett en mera krigisk och bättre beväpnad man, än den som nu helsade honom i hans morbrors, den så kallade Ludvigs med Ärret, eller Le Balafrés, person; men han kunde likväl ej afhålla sig från att litet skygga tillbaka för det bistra uttrycket i onkelns ansigte, då denne med sina styfva mustascher borstade sin systersons båda kinder, bad honom vara välkommen till Frankrike och i samma andetag frågade efter nyheter från Skottland.

»Föga hugnesamma tidningar, kära morbror», svarade Durward; » men det fägnar mig att ni så snart kände igen mig.»

»Jag skulle ha känt igen dig, pojke, om jag också

  1. En i katolska länder vanlig benämning på jungfru Maria.