åtanke för att ingifva den det gäller en fast tro på att dess slut skall bli detsamma, att äfven nu hämnd skall kunna utkräfvas. Denna på mer allmänna grunder dragna slutsats bekräftas nu tillfullo af hvad som meddelas i flockarna 13 och 14. Där få vi veta, att de som vållat Vämods död äro sjökonungar, som en längre tid hållit till i Danmark, på Själland eller i Slesvig, och som — att döma af hvad som indirekt sagts i flock 2 — landstigit i Östergötland och där invecklats i en strid. Jag har ofvan sökt visa, att dessa Vämods banemän voro åtminstone delvis af frisisk börd, sannolikt köpmän från Hedeby eller kanske rent utaf från Dorestad. Förmodligen ha de i handelssyfte infunnit sig vid Östgötakusten och troligen på den punkt, där i alla tider ett centrum för förbindelser och handel i Östergötland var beläget, nämligen i Bråvikens innersta del, där Motalaström mynnar ut, d. v. s. vid Norrköping. Köpstämman har som så ofta aflösts af strid, och de väl väpnade och krigiska friserna ha kämpat med framgång, trots det de befunno sig midt i ett folkrikt land.
Vi befinna oss i förra hälften af 800-talet, den tid då handelsstaden Birka blomstrade, då regelbundna förbindelser uppehöllos mellan Dorestad vid Rhenmynningen och Birka vid Mälaren öfver Hedeby i Slesvig. Rökstenen och Ansgarius’ första besök i Svetjud äro ungefär samtidiga. Egendomligt nog vittna Ansgarii historia och Rökstenen båda om samma märkliga historiska företeelse: den frisiska handeln längs vår östra kust.
Så stupade Vämod i strid med de frisiska köpmännen och krigarne. Hans fader Varin grips af djup förtviflan. Han har förlorat sin sannolikt ende son, en ung lofvande man, som troligen stod i blomman af sin ungdom. Han stod nu plötsligt ensam i världen, den siste af sin ätt eller åtminstone af sin ättegren. Ingen son skulle taga arfvet efter honom. Ingen son skulle helighålla hans minne eller sörja för de offer, som tillkommo den bortgångne. Varin själf var kanske af ett lyte hindrad att utöfva krigarens kall och därmed att personligen utkräfva hämnden. Därför kan tala den omständigheten, att Vämod i sin sista strid bär ättens kostliga, i kamp förvärfvade praktvapen. Kanske hade Varin åt sin verksamma ande i runalisten funnit en ersättning för tvånget att afstå från en verksamhet, som i vikingatiden skattades som den frie mannens förnämsta. Tänkbart är också, att den sörjande fadern själf var vapenför men så pass till åren kommen, att han insåg att utsikten för honom var ringa att lyckas i ett företag mot Vämods mäktiga banemän. Om så var, är det naturligt att han velat sörja för att hämnden ej skulle uppgifvas, därest han själf skulle misslyckas.
