2 Motioner i Första kammaren, Nr 27. att, efter det den gemensamma brandmuren på bådas bekostnad rivits, uppföra egen brandmur, och detta oavsett att han tidigare i full överensstämmelse med och tvingad av då gällande byggnadsordning helt eller delvis uppfört och delvis bekostat den gemensamma muren. Ägaren av det kvarstående huset skulle ej heller erhålla någon som helst ersättning för de betydande kostnader, som i ett sådant fall skulle åsamkas honom utan något gagn för honom själv och med en uppenbar kränkning av hans äldre rätt, det skulle nämligen vara orimligt att ålägga den nybyggande att utgiva någon gottgörelse till grannen, för det han själv begagnade sig av sin rätt till egen brandmur. Det här anförda gäller i första hand det fall, då den nya byggnaden uppföres till lika eller större höjd än den kvarstående. Det kan emellertid också tänkas, att den ene grannen utan att riva sitt hus påyrkar, att den gemensamma brandmuren ersättes med särskilda brandmurar eller att granne, som ännu icke motbyggt, vill uppföra egen brandmur och påyrkar nedrivande av en förefintlig gemensam brandmur, som han själv ännu icke använt och följaktligen ej heller till någon del bekostat utan som den först byggande helt uppfört och bekostat. - Av det sagda torde framgå, att ett tillämpande i Göteborg av bestämmelserna i 53 § Bstn. skulle framkalla en mängd rättstvister, vilkas lösande utan förnärmande av vad som, åtminstone ur billighetssynpunkt, vore att anse såsom endera partens rätt, måste te sig synnerligen vanskligt. På byggnadsnämndens uppdrag har kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren N. A. Svensson verkställt en teknisk och ekonomisk utredning angående gemensamma brandmurars förhållande till enskilda (Bil. B). Beträffande de tekniska faktorerna framhålles däri bl. a., att för en här i staden så vanlig och viktig byggnadstyp som hus med undervåning av sten och två övervåningar av trä, det s. k. landshövdingehuset, måste å vanlig lergrund pålning tillgripas för enskilda brandmurar under det att en utbredd grund- platta utan pålning är tillräcklig för gemensam brandmur. I ekonomiskt avseende ställer sig enskild brandmur för såväl stenhus som landshövdingehus avsevärt dyrare än gemensam. För den senare typen blir kostnadsökningen för enskilda brandmurar icke mindre än 100 %, vilket för en byggnad av normal storlek innebär en ökning av hyggnadskostnaden med omkring 4 %. Det kan invändas, att de tekniska och ekonomiska skälen för gemensamma brandmurar icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse hl. a. därför, att dessa skäl icke enbart gälla för Göteborg. Härvid får först erinras om att Göteborg har sämre grundförhållanden i större utsträckning än flertalet andra städer, särskilt å sådana områden, som upptagas av s. k. landshövdingehus. Denna byggnadstyp, som kommit att huvudsakligen innehålla de enklare och billigare liigenheterna, är i mycket liišg grad beroende av de konstruktiva och ekonomiska liittnader, som gemensamma brandmurar medföra. Det synes därför vara ett steg i felaktig riktning att åstadkomma ett
