Sida:RD 1935 34.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

14 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42. ring mot desamma icke kunde erhållas, borde gäldas av allmänna medel. På satt -1 de sakkunnlgas och medieinalstyrelsens förslag förordats, borde dock djuragaren vara skyldig att vid smittrening utan ersättning ställa till förfogande för honom tillgängliga arbetskrafter och redskap, som funnes erforderliga för förrättningen. Vad anginge ersättning för handräckning annorledes än vid smittrening hade departementschefen intet att erinra mot vad i förslagen upptagits därom, att ersättning för sådan handräckning skulle utgå till djurägare, i den mån han för ändamålet anställt särskilda arbetare eller arbetet utförts på övertid eller å sön- eller helgdag. Beträffande frågan om ersättning för sådana medel - sera, vacciner eller andra preparat - som föreskrivits skola användas för konstaterande, förebyggande eller behandling av sjukdom, som avsåges i epizootilagen, hade de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit, att det skulle ankomma. på Kungl. Maj:t att avgöra huruvida dylik ersättning skulle utgå eller icke. Då. det finge anses vara ett allmänt intresse, att de smittsamma sjukdomarna snarast upptäcktes och att deras vidare utbredning hejdades, ville departementschefen emellertid såsom allmän regel förorda, att medel, som erfordrades för dessa sjukdomars konstaterande och förebyggande, bekostades av staten. Däremot tillstyrkte departementschefen, att den enskilde djurägaren själv finge bekosta sådana medel, som kunde finnas behövliga för behandling av sjuka djur. I förhållande till vad för närvarande tillämpades innebure en dylik lösning av spörsmålet endast den nyheten, att kostnaderna för medel, som erfordrades för förebyggande av ifrågavarande sjukdomar, skulle gäldas av statsverket. Kostnaden för dödandet av djur, om vars avlivande förordnats för hämmande av här avsedd sjukdom, borde i regel gäldas av djurägaren utom i de fall att djur slaktades å. offentligt slakthus, å. enskild under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning, å. annan av medicinalstyrelsen godkänd lokal eller á slaktautomobil. Vad i övrigt i kostnadsfrågan av de sakkunniga och medicinalstyrelsen samstämmigt föreslagits kunde departementschefen biträda. I huvudsak hade de föreslagna bestämmelserna redan nu tillämpats vid muloch klövsjukeepizootierna. Sålunda torde av allmänna medel böra gäldas kostnad för vakthållning och övriga kostnader för områdes avspärrning, kostnad för värdering av nedslaktade djur eller djur, som dött efter skyddsympning, eller av förlust på grund av betesförbnd eller förbud att utföra produkter av mjölk, samt kostnad för undersökning à veterinärbakteriologisk anstalt för konstaterande av nu ifrågavarande sjukdomar ävensom för insändande till anstalten av prov och dylikt. Iikaledes torde såsom regel ersättning till veterinär för förrättning, som företagits på grund av i vederbörlig ordning givna bestämmelser för bekämpande av sådan smittsam husdjurssjukdom, som avsåges i epizootilagen, böra gäldas av allmänna medel. Utöver vad nu angivits syntes i allmänhet ersättning för kostnader eller förluster, som förorsakats genom tillämpningen av bestämmelser rörande bekämpandet av här avsedda smittsamma husdjurssjukdomar, icke böra ifrågakomma. Emellertid torde understundom vid sidan av förut angivna fall, då. ersättning skulle utgå, kunna inträffa sådana förhållanden, att billigheten krävde att ersättning lämnades. Sålunda kunde exempelvis personer, bosatta inom ett område, som avspärrats för hindrande av smittas spridande, genom det hinder i den allmänna sam