Raskolnikov själv låg där hela tiden tyst och såg stelt och till utseendet tanklöst på den inträdande. Hans ansikte var övermåttan blekt och lidande, som om han nyss hade undergått en plågsam operation eller tortyr. Men den inträdande herrn drog allt mera och mera till sig hans uppmärksamhet; han började erfara en känsla av oro, misstroende och nästan till och med fruktan. Sedan Sossimov hade pekat på honom och sagt: »Det är Raskolnikov?» reste han plötsligt på sig, som ville han springa upp, satte sig upp i sängen och sade med utmanande, men svag röst:
»Ja! Jag är Raskolnikov! Vad vill ni?»
Den främmande såg uppmärksamt på honom och sade med särskilt eftertryck:
»Peter Petrovitj Lushin. Jag har skäl att hoppas, att mitt namn icke bör förefalla er alldeles obekant.»
Men Raskolnikov, som hade tänkt någonting helt annat, såg slött och tanklöst på honom utan att svara, såsom hörde han namnet Lushin för första gången.
»Vad? Skulle ni ännu icke ha fått några underrättelser?» frågade Peter Petrovitj, oangenämt berörd.
Till svar sjönk Raskolnikov ånyo tillbaka ned på kudden, lade armarna under huvudet och tittade upp i taket. Lushins ansikte fick ett förläget uttryck; Sossimov och Rasumichin sågo nyfiket på honom och han kände sig tämligen illa till mods.
»Jag förutsatte och räknade på», tog han ånyo till orda, »att ett brev, som avsändes redan för mer än tio, ja, kanske till och med redan för fjorton dagar sedan ...»
»Men hör på, varför stannar ni då vid dörren?» avbröt Rasumichin honom plötsligt, »om ni har en förklaring att avgiva, så sätt er då, det är för trångt därborta för både er och Nastaszja. Nastaszjuschka, gå ur vägen, låt honom komma fram! Stig på, se här är en stol, gå på bara!»
Han drog stolen från bordet och flyttade sig själv något tillbaka för att göra det möjligt för gästen att tränga sig igenom. Denne kunde icke med skäl neka och trängde sig därför in, så gott han kunde. Då han kommit fram till stolen, satte han sig och såg frågande på Rasumichin.
»Förresten behöver ni icke genera er», utbrast denne. »Rodja är sjuk se’n fem da’r tillbaka och har yrat i tre, men nu har han i alla fall repat sig och har till och med fått litet aptit. Där är hans läkare, som nyss slutat undersöka honom, men jag är hans kamrat, också en f. d. student, som nu också sköter honom; bry er därför inte om oss och genera er inte, utan fortfar med, vad ni har att säga.»
