Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

till Rasumichin, nu redan med en viss värdig och beskyddande ton, han hade nära på tillagt »unge man», »att ett framsteg eller som man nu uttrycker sig en progression existerar åtminstone på vetenskapernas och den ekonomiska rättvisans område ...»

»Talesätt!»

»Nej, inga talesätt! Om man t. ex. förut sade till mig: »älska din nästa», och jag ville lyda denna befallning, vad följde därav?» fortfor Peter Petrovitj med stor iver, »jag rev min kappa i två hälfter för att dela den med min nästa och vi blevo båda halvnakna, som det heter i det ryska ordspråket: »den som jagar efter två harar, får ingen av dem.» Vetenskapen däremot lär: älska framför allt först dig själv, ty i hela världen grundar sig allting på det personliga intresset. Om man nu i första rummet älskar sig själv, så ordnar man sina egna angelägenheter på det bästa och vars och ens kappa förblir hel. Men den ekonomiska rättvisan tillägger, att ju fler väl skötta privatangelägenheter eller »hela kappor» det så att säga finns i samhället, desto flera äro de fasta grundlagen och desto bättre blir det även sörjt för det allmänna bästa. Följaktligen, om jag förvärvar något ensamt och allenast och uteslutande för min räkning, så förvärvar jag därigenom också på sätt och vis något för det allmänna och bringar det därhän, att min nästa erhåller en något större bit av den allmänna kappan och inte genom enskilda personers välgörenhet, utan av allas överflöd. Tanken är enkel, den har tyvärr endast blivit en längre tid undanträngd av idealitetssvindel och svärmerier och ändå är det klart, att det inte behövs stort skarpsinne ...»

»Förlåt, men jag är inte skarpsinnig», avbröt Rasumichin honom barskt, »låt oss därför lämna saken. Det var också endast av ett visst skäl jag började tala om detta ämne, ty hela det här pratet, varmed man bara självbehagligt söker ställa sig själv i ett gott ljus, alla de där ändlösa talesätten, som man nu beständigt hört hela de tre sista åren, äro mig redan så äckliga, att jag rodnar av blygsel, när andra i min närvaro ... mycket mera då jag själv ... tala därom. De skynda sig naturligtvis att lysa med sina kunskaper, det är mycket förlåtligt och jag dömer dem inte för det. Men jag hade den här gången ett annat ändamål, nämligen att få veta, vem ni egentligen är; ty, ser ni, nu för tiden finns det så många industririddare, som, under förevändning att de hysa bekymmer för det allmänna bästa, i sitt eget intresse så fördärva allt, vad de röra vid, att hela saken blir alldeles bortfuskad. Nå, nu kan det vara nog därom!»


131