alla kanter bara för att höra honom. Går i målarlära och skrattar sig fördärvad, om man bara visar honom ett lillfinger, dricker sig dödfull, inte av smak, utan bara tillfälligtvis, om någon bjuder honom på brännvin, som ett barn ... sådan är han. Så t. ex. har han stulit, men har ingen aning därom, ty han resonerar så: »Om jag tar upp något från marken, är det stöld?» Han är en kättare eller rättare en sekterist och har under två års tid stått under en ärevördig åldrings andliga uppsikt. Allt detta har jag fått veta dels av honom själv, dels av folk från Saraisk. Och det är inte allt. Han ville också fly ut i öknen och bliva eremit, var en religiös svärmare, bad hela nätter igenom och läste »gamla luntor av de äkta», så att han till slut förlorade den smula av förnuft som han ännu ägde i behåll. Petersburg har inverkat starkt på honom, i synnerhet kvinnor ... brännvinet naturligtvis också. Han har en mycket känslig natur och hade snart glömt »De ärevördige äldste» liksom allt annat. När nu den där historien om hittegodset kom före, blev han alldeles utom sig och ville hänga sig eller löpa sin väg. Kan ej hjälpas, folkets åsikt om rättvisan är nu sådan. De flesta hysa en oövervinnelig rädsla för domstolen och anse det för samma sak att »kallas inför rätten» och att »bliva dömd». Var ligger orsaken häri? Vi få se, vad den nya rättsordningen kan göra. Gud give, att det bleve något gott. Nå, i fängelset har han åter börjat tänka på de där ärevördige äldste. Bibeln har han ånyo börjat på med. Vet ni, Rodion Romanovitj, vad det vill säga att »taga ett martyrskap på sig»? Folk av den sorten mena ej därmed, att »lida för en saks skull», nej, det betyder att i allmänhet påtaga sig ett lidande, göra sig till korsdragare för andra, om så påfordras. Bliva de så dömda av den världsliga makten, är det i deras ögon så mycket förtjänstfullare. För lång tid sedan satt en sådan där from arrestant i fängelse ett helt år. Om nätterna låg han ovanpå ugnen och läste i bibeln så grundligt, att han till sist förlorade förståndet och en vacker dag tog en stor tegelsten och kastade efter direktören, utan att denne hade gjort honom det ringaste. Och han kastade den med avsikt så, att stenen inte nådde fram och inte förorsakade någon skada. Resultatet blev det han önskade: han ville bliva martyr! ... Jag är alldeles säker på, att Mikolka har samma avsikter. Jag vet det bestämt och kan framlägga bevis därpå. Själv vet han inte ens, vad jag vet. Vad, tror ni inte, att det kan finnas fantaster bland dessa människor? Just bland dem! ... Nu är åter turen hos den »ärevördige äldste», synnerligast sedan man befriat honom från repet. För övrigt skall han snart tillstå allt för mig, han kommer nog; kanske
