Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/43

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 19

ning av arbetsområ-dena för olika fackförbunds monopol. Det kan väl dock ifrågasättas, huruvida det överensstämmer med en god rättsordning att lägga i föreningars hand att egenmäktigt uppdraga gränser för en medborgares rätt att. för egen räkning utnyttja sin arbetskraft, när hans yrkesutbildning ej lägger hinder i vägen därför. Det gives för övrigt svårare blockad- och bojkottmissbruk än av det anförda slaget, inför vilka både fackförbund och landsorganisation stå maktlösa. Det lider intet tvivel, att föreningsväsendet även i de nordiska länderna med dess i allmänhet jämväl i förhållande till -den statliga rättsordningen väldisciplinerade befolkning kan förledas till maktövergrepp, som äro ägnade att föra samhällsordningen på glid mot vad alla äro ense om att betrakta som motsatsen till önskvärt. Vore icke vid sådant förhållande tillrådigt, att på de ansvarskännande organisationernas eget initiativ och med deras medverkan vissa rättsregler uppdroges särskilt på det svårreglerade bojkottområdet, vilka försåges med statlig lagstiftnings sanktion och ställdes under domstolsrättskipnings kontroll? En härtill syftande lagstiftning måste naturligtvis uppdragas med varsam hand, men borde under denna förutsättning kunna komma till stånd till samfällt gagn för både staten, föreningarna och i deras förehavanden implicerade utanförstående. "Livet är en god läromästare", yttrade med rätta en socialdemokrat under en riks-dagsdebatt helt nyligen som skäl för sin förändrade inställning till 1928 års arbetsavtalslag, vilken i praktiken befunnits så god, att han numera ej ville vara med om dess upphävande. En bojkottlagstiftning i anknytning till det levande livets verklighet under sorgfälligt avvägande av befintliga, mot varandra stridiga, men vart på sitt sätt berättigade intressen och noggrant hållande sig inom ramen av invunna erfarenheter, skulle säkert snart nog kunna inom alla samhällsklasser påräkna ett lika gynnsamt bedömande. Dröjsmål med upptagandet av arbetet på en sådan lagstiftning är icke motiverat. Ögonblicket just nu, då en socialdemokratisk regering sitter vid makten här hemma och händelserna ute i världen giva en maning åt föreningarna att icke spänna bågen för högt, förefaller icke ogynnsamt för vinnande av ett resultat. En samförståndslösning vore med säkerhet att föredraga framför en lösning med majoritetens maktmedel på sätt en sådan nu ernåtts i vårt västra grannland; om dennas beskaffenhet skall icke här uttalas något omdöme. En skicklig jurist, vilken redan länge ägnat sig åt inträngandet ide med en bojkottlagstiftning förenade invecklade problemen, är till hands att lämna bistånd med den juridiska expertisen. Ett synnerligt skäl för frågans upptagande föreligger, som redan antytts, i de med kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen vunna goda er- farenheterna. I friskt minne är det misstroende, varmed propositionen härom blev mottagen, då den förelades 1928 års riksdag. "Det är ett dråpslag mot själva kollektivavtalets tillvaro", yttrades det då i riksdagen av landsorganisationens främste man: "lagen måste ovillkorligen komma att medföra ett uppblossande av stora strider på arbetsmarknaden och ett undergrävande av kollektivavtalens existens". En opineringsapparat av demonstrationer och protestresolutioner utan tal sattes till synes spontant i gång till förhindrande av propositionens antagande. Lyckligtvis lät sig riksdagen icke avskräcka varken av olycksprofetior eller demonstrationer. Och dåvarande justitieministern Thyréns förutsägelse, att det ej skulle dröja så länge, innan arbetarna så pass förstode sitt eget bästa, att -de med glädje funne sig i lagen, visade sig redan inom två år vara riktig.