Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/526

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
2
Motioner i Första kammaren, Nr 244.


olikställighet ur straffrättslig synpunkt, som redan nu består vid arbetsavtalets bedömande, och som liärflyter ur att vår strafflag väl känner alla de egendomsdelikt, där fråga är om "gods eller penningar", men däremot alls icke betraktar ett orättmätigt tillägnande av annans arbetskraft som ett brott, annat än då tillägnandet sker genom våld eller hot - då emellertid tillägnelsemomentet saknar rättslig betydelse och gärningen bestraffas allenast i sin egenskap av frihetsbrott. Sålunda straffas ju enligt 22 kap. 1 § S. L. såsom bedrägeri, om någon genom svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller förlust därav annan tillskyndar. Men däremot anses icke något brottsligt tillägnande föreligga, om såsom ofta nog händer, någon genom svikligt förfarande bedrager sig till annans arbetskraft genom att anställa honom utan att efter arbetets fullgörande betala avtalad lön, och arbetsköparen redan vid avtalets ingående insåg eller bort inse, att han icke skulle kunna betala arbetskraften. Skulle återigen en arbetare i förskott uppbära betalning för visst arbete, vilket han vid avtalets ingående ej avsåg att utföra, eller vilket han vid samma tid insåg eller borde inse, att han ej kunde utföra, och brista i återbetalningen av det uppburna beloppet, anses han otvivelaktigt ha gjort sig skyldig till bedrägeri, eventuellt förskingring. Lika litet anses för närvarande straffbar, orättmätig vinning föreligga för det ingalunda ovanliga fall, att någon låter annan fortsätta att åt honom utföra arbete efter det han kommit på sådant obestånd, att han insett eller bort inse, att han icke kunde göra rätt för sig. Där arbetsköparens obestånd leder till konkurs, kan under inga omständigheter hans oförmåga att betala förfallen ar-betslön betraktas såsom konkursförbrytelse. Likväl har arbetsköparen otvivelaktigt i-det supponerade fallet bedragit sig till icke blott arbetskraften, utan också det förmögenhetsvärde denna representerar. De nu anmärkta förhållandena synas vara konsekvenserna av det hela vårt rättssystem genomgående betraktelsesättet att arbetskraft icke anses likvärdig eller ens jämförbar med förmögenhet och icke åtnjuter samma rättsskydd som "gods eller penningar". - Ett utsträckande av det straffrättsliga skyddet för ägarens rätt till "gods eller penningar" i samband med intressemotsättningar och konflikter på arbetsmarknaden, bör rättvisligen motsvaras av ett ekvivalent skydd för arbetarens rätt till sin arbetskraft, vilken är hans förnämsta egendom. Oavsett den skärpta olikställighet mellan arbetare och arbetsköpare, som, efter vad ovan utvecklats, skulle i straffrättsligt hänseende omedelbart inträda genom den nu ifrågasätta kriminaliseringen av vissa stridshandlingar, är i detta sammanhang beaktansvärt, att arbetarna mitt under en mot arbetsköparen pågående, fullt lovlig och lojal stridsaktion, kunde av denne genom vissa hans civilrättsliga förfogandemöjligheter försättas i ett brottsligt läge. Följande i praktiken förekommande fall må framhållas. En byggmästare, som resterar för oguldna arbetslöner, och vars bygge för den skull blockerats, överlåter sitt bygge till annan person. Blockaden av arbetsplat