Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/530

6

Motioner i Första kammaren, Nr 245.

nöjes icke arbetsgivaren med socialstyrelsens beslut, äger han däremot anföra besvär hos Konungen. Den nu beskrivna omgången för avlägsnande av en bestående fara för olycksfall eller ohälsa i arbete medför en stundom avsevärd tidsutdräkt för farans avlägsnande. Icke ens då faran är så överhängande och allvarlig, att den kan betecknas såsom "synnerlig fara", äger inspektören rätt att omedelbart ingripa. Månader kunna förflyta från det inspektören konstaterat faran till dess att socialstyrelsens förbud träder i kraft. Redan förhandenvaron av en dylik förhalning och omgång i ärenden, där fråga är om människors liv och hälsa, synes i och för sig vara ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. Anledning finnes därför till efterprövning, huruvida verkligen bärande skäl föreligga för den anmärkta ordningens bibehållande. Man kan antaga, att den utomordentliga varsamhet, varmed lagstiftningen omgärdat prövningen av dessa ärenden, dikterats av hänsyn därtill, att arbetarskyddslagens syfte må förverkligas "med minsta möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgivaren". Det torde emellertid vara uppenbart, att en väsentlig förbättring av skyddsarbetets effektivitet med all bibehållen hänsyn till det angivna intresset står att vinna genom att låta det i första hand ankomma på yrkesinspektörerna, respektive bergmästarna, att i förekommande fall och på eget ansvar utfärda förbud till förekommande av fara i arbete. Det torde icke skäligen kunna befaras, att de högt kvalificerade och erfarna yrkesinspektörerna skola göra sig skyldiga till opåkallade ingrepp, och för vart fall bör en arbetsgivares besvärsrätt, närmast till yrkesinspektionens chefsmyndighet, tillförsäkra honom erforderligt skydd mot opåkallade ingrepp. - Man kan icke bortse ifrån, att såsom den lokala yrkesinspektionen numera utbyggts - så att den omfattar förutom inspektören jämväl minst en assistent och en underinspektör - densamma representerar en samlad sakkunskap och erfarenhet, som sätter den väl istånd att såsom första instans fatta beslut i hithörande frågor. Härtill kommer att enligt sakens natur det lokala inspektionsorgan, som har förhållandena å respektive arbetsplatser under ögonen och kan direkt träda i förbindelse med arbetsgivaren och arbetarna på platsen, blir i tillfälle att lättare beakta alla på ärendet inverkande faktorer, under det att den centrala myndigheten hänvisas allenast till skriftväxlingen i saken, och i allt fall i regel får antagas förlita sig på yrkesinspektörens bedömande. Den nuvarande ordningen medför även såväl för yrkesinspektörerna som för chefsmyndigheten en mängd skriverier, som skulle undvikas, därest beslutet låge omedelbart i inspektörernas händer. Överklagande från arbetsgivarens sida av yrkesinspektörens beslut torde säkerligen kunna förväntas bliva undantag. Särskilt står den nuvarande ordningen för meddelande av föreskrifter icke i rimligt förhållande till omfattningen av de åtgärder, som ofta kunna ifråga