Sida:Rd 1935 1.djvu/358

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
Onsdagen den 6 mars Nr 14. 51
Ang. markägares rätt till bärplockning. (Forts.)

man in på förbudslagstiftning beträffande bärplockningen så får man nog snart taga konsekvenserna jämväl på andra områden och förbjuda skörd av andra alster.

Innan man har kunnat draga upp några mera bestämda riktlinjer beträffande en eventuell lagstiftning, som tager hänsyn till olägenheter och missförhållanden, men som inte förbjuder plockningen, så kan jag inte annat än ställa mig på reservanternas sida.


Häri instämde herr Larsson, Johan


Herr Åkerman: Ja, herr talman, jag är angelägen om att i anledning av herr Velanders senaste anförande få till kammarens protokoll antecknade följande ord i den reservation i dag, som är undertecknad med mitt namn. Där står följande: "I varje fall synes det oss opåkallat att nu, då en revision av jordabalken i dess helhet står för dörren, utbryta ifrågavarande spörsmål ur sitt naturliga sammanhang och göra det till föremål för särbehandling" Jag har velat få fram detta för att ytterligare klarlägga att min ställning är densamma i dag som den alltid har varit.

Då jag nu har ordet vill jag uttala min glädje över det anförande, jag nyss hörde från min granne här på bänken.


Herr Nilsson, Johan, i Kristianstad: Ja, herr talman, jag har tidigare haft tillfälle att både motionera och yttra mig i denna fråga, och jag har vid varje tillfälle hävdat den uppfattning, som nu fått uttryck i utskottets utlåtande. Jag tror, att det beror på bristande kännedom om de verkliga förhållandena då man här påstår exempelvis, att den äganderätt, som nu existerar, på något sätt skulle trädas för nära, om man ändrade på lagstiftningen i detta hänseende. Jag vågar tvärtom påstå, att visserligen har förhållandet varit det, att bären varit fria, men det har inte ingått i det allmänna medvetandet eller rättsbegreppen, att man på det sätt, som under senare tider fått utveckla sig, skulle kunna få taga de jordägares bär, om vilka man hade reda på att de själva ville taga vara på dem. Det gick inte så till i forna tider, men utvecklingen har gått dithän, att nu inte längre någon hänsyn tages till detta förhållande. Och som det har påpekats här tidigare är det kommunikationsförhållandena, som härutinnan ha vänt upp och ned på äldre förhållanden. Nu kan man exempelvis från industricentra och stationssamhällen o. s. v. på en mycket kort stund komma upp till egendomar och skogsarealer, som inte ligga alltför nära. Med den begränsade arbetstid, som man nu har exempelvis inom industrien, kan man under de ljusa sommarkvällarna ha mycket god tid att resa upp och plocka till sig de bärskördar, som finnas i närheten. Det där är ett oefterrättligt förhållande. Dessutom åstadkommes mycken skada på skogsplanteringar o. s. v. och även nr den synpunkten borde det bli en reglering och ett annat förhållande än vad som nu är. Jag erkänner visserligen, att det ställer sig mycket olika i norra och södra Sverige, men jag vågar bestämt påstå, att det är ett allmänt önskemål och ett bestämt krav, att där arealerna äro någorlunda begränsade jordägarna böra ha förmånsrätt till att tillgodogöra sig skördar även av dessa slag.

Om en lagstiftning nu skulle komma till stånd så tror jag inte det vore riktigt, som här föreslagits vid något tidigare tillfälle, att det skulle lämnas fullmakt eller uppdragas åt Kungl. Maj:t eller åt länsstyrelserna att bestämma, att bären skola vara fria till den eller den dagen och sedan skola vare undantagna för ägarnas räkning, ty det blir då ytterligt svårt för Konungens