4 Motioner z .lndra kammaren, N 1 71. Nr 71. Av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., angáende viss ändring av lagen om semester. Genom den år 1938 beslutade semesterlagen tillförsäkrades sådana i enskild eller allmän tjänst anställda arbetstagare, som uppfylla de i lagen angivna villkoren, rätt till avlönad semester under 12 helgfria dagar per kalenderår, dock med undantag av vissa hos staten anställda för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Ehuru den sålunda genomförda lagen innebar ett stort framsteg i socialt avseende blev lagens utformning emellertid i visst avseende sådan, att härigenom ställdes den övervägande delen av landets skogsarbetare utanför de förmåner lagen formellt erbjuder även nämnda arbetstagare. Det må här bringas i erinran, att den s. k. semesterkommittên hade föreslagit en kvalifikationstid av fyra månader såsom grundläggande villkor för rätt till åtnjutande av semester. Visserligen kan man med tanke på skogsarbetarnas anställningsförhållanden ha anledning framhålla, att även fyra månader få anses utgöra en skäligen rätt lång kvalifikationstid och detta särskilt i beaktande av att anställningen avser arbete utfört hos en och samma arbetsgivare under kalenderåret. Likväl har man anledning antaga, att om semesterkommitténs förslag i derma del genomförts, ett betydande antal skogsarbetare därigenom ägt förutsättningar att kvalificera sig för rätt till semester i lagens mening. Vederbörande departementschef följde emellertid icke semesterkommitténs förslag beträfiande kvalifikationstiden, utan föreslog i stället en tid av sex månader, vilket också godkändes av riksdagen. Det framgick av departementschefens motivering till ställningstagandet, att han sett sig föranlåten att taga hänsyn till de erinringar mot lagförslaget som framkommit från arbetsgivarhåll och då alldeles särskilt från skogsarbetsgivarna, vilka bland annat hade framhållit, att i vad det gäller skogsarbetarna vore det omöjligt att med någon tillförlitlighet kontrollera vare sig arbetstidens längd i varje enskilt fall eller den arbetsförtjänst varje enskild arbetare åtnjutit. Det hade även utsagts från arbetsgivarnas sida, att trävaruhanteringen knappast hade råd att ikläda sig de ekonomiska konsekvenserna av semesterlagen, detta på grund av att det här gällde en exportindustri, vilken för sin existens var beroende av konjunkturerna på världsmarknaden. En annan olägenhet var den, att det ofta vore svårt avgöra vilka av de inom skogsarbetet anställda borde hänföras till någon av kategorierna arbetsgivare eller arbetstagare. Det har förflutit över tre och ett halvt år sedan semesterlagen trädde i kraft, och man är nu i tillfälle att kunna konstatera, att endast ett mycket litet antal skogsarbetare kunnat uppfylla de i förevarande hänseende gällande
