2 Motioner i Andra kammaren, Nr 4. skatt. Fernqvist har vi-dare framhållit, att en förlust å ifrågavarande belopp skulle bliva särskilt betungande till följd av att han numera vore pensionerad. Över Fernqvists ovannämnda framställning har Kungl. Maj:t infordrat ut- låtande från länsstyrelsen i Kopparbergs län och statskontoret. Länsstyrelsen förordade i sitt utlåtande den 23 oktober 1941 nådigt bifall till framställningen. Statskontoret anförde i sitt den 10 november 1941 avgivna utlåtande följande: "Till klarläggande av det föreliggande spörsmålet må till en början erinras, att advokatfiskalema vid rikets hovrätter numera - i olikhet mot tidigare - i allt större utsträckning torde anse det såsom sin ämbetsplikt att vid den av dem verkställda stämpelgranskningen uppmärksamma även sådana fel vid stämpelbelåggning, som föranlett att den enskilde fått erlägga för hög stämpelavgift till kronan. Det lärer kunna förutsättas, att advokatfiskalerna härvid låtit sig angeläget vara att tillse, att anmärkning mot stämpelförsäljaren skett inom sådan tid, att den stämpelpliktige kunnat med iakttagande av stadgad fatalietid - sex månader från det stämpelbeläggning ägt rum eller skatt blivit erlagd (20 § stämpelförordningen och 49 § 2 mom. arvsskatteförordningen) - hos vederbörande hovrätt föra talan om återfående av stâmpelavgift. Någon ekonomisk uppgörelse mellan stämpelförsäljaren och den stämpelpliktige kommer i så fall icke till stånd. Skulle däremot vederbörande advokatfiskal icke i tid upptäcka en felaktighet eller den stämpelpliktige till äventyrs underlåta att begagna sig av sin besvärsrätt, ställer sig saken annorlunda. Därest i sådant fall stämpelförsäljaren - med tanke på ett eljest eventuellt hotande åtal - finner sig böra efterkomma en anmaning från adv-okatfiskalen att återbetala det för mycket erlagda stämpelbeloppet, uppkommer - såsom i förevarande fall - frågan om stämpelförsäljaren skall bliva den i sista hand ekonomiskt ansvarige, medan statsverket på dennes bekostnad skulle göra en oberättigad vinst. Detta spörsmål - ehuru icke direkt föranlett av fall sådana som det förevarande - var aktuellt redan vid tillkomsten av 1908 års förordning angående stämpelavgiften. Vid anmälan av proposition med förslag till sagda förordning yttrade nämligen chefen för finansdepartementet ifråga om felaktig stämpelbeläggning, bland annat, att, vare sig den försumlige stämpelbeläggaren frivilligt eller av nödtvång återbure den för högt debiterade avgiften, saken icke därmed vore slutförd. Tydligt vore nämligen, att stämpelbeläggaren måste äga regress till statsverket, som borde vara den i sista hand återbetalningsskyldige. Vid två olika tillfällen - kungl. brev den 3 december 1915 angående ansökning av häradshövdingen C. E. Bengtsson om restitution av stämpelavgift och den 10 januari 1941 angående liknande ansökning av borgmästaren D. Markström - då fall av förevarande slag varit föremål för beslut av Kungl. Maj:t, har Kungl. Maj:t likväl funnit ansökningar om restitution icke kunna bifallas. I förstnämnda fall anvisades likväl sökanden att jämlikt 30 § stämpelförordningen hos vederbörande myndighet utbyta de för mycket åsatta stämplarna. En liknande utväg synes även hava anlitats av Göta hovrätt, som - enligt vad som framgår av 1938 års arvsskattekommittés betänkande med förslag till förordning om arvs- och gåvoskatt m. m. sid. 169 - till stampelforsaljaren överlämnat kontrollstämplar till belopp, motsvarande
