6 Motioner i Andra komnmren, Nr 17. föreningsliv och för ungdomens naturliga förströelse- och samlingsbehov som en kommunal uppgift, likvärdig med arbetet för skolundervisnlflg, ha1S°Vå1d o. d., kommer detta att få en gynnsam inverkan inom ungdomsvärlden. Komma genom kommuners och enskilda organisationers hjälp dylika sainllngslokalel H11 stånd, försvinner också behovet att genom ett forcerat nöjesliv finansiera dessa byggen. Som ett ungdomsproblem kvarstår likväl behovet att i våra storre samhällen vid sidan av medborgarhusen skapa speciella uiigdomsgårdar" S°m kunna utgöra en naturlig samlingsplats för ungdomens förströelsebehov och verksamhetsbegär. Även om alltså en större del av de offentliga samlingslokalerna framdeles bli tämligen oberoende av ett ekonomiskt givande nöjesliv, kvarstår likväl frågan, om icke i andra former förekommer ett oproportionerligt utvecklat och överkapitaliserat nöjesliv av torftig beskaffenhet, som är av nedbrytande och ödeläggande art. Genom dålig litteratur, genom en sensuell och sensationsbetonad kolorerad veckopress, genom den ymniga förekomsten av undermålig och torftig film predisponeras stora skaror av ungdom att inrikta sig på personliga nöjen av motsvarande art. Många folkparksledare ha också kunnat konstatera, huru framförandet av värdigare nöjen, t. ex. dramatik av konstnärlig art, ofta uppskattas mindre än nöjen av torftigare och lägre beskaffenhet. Hela den tekniska utvecklingen förlänar åt danssalonger, restauranger, folkparker och andra samlingsplatser en suggestiv och lockande karaktär, som t. o. m. hos obefästa sinnen utlöser kriminella böjelser, och det vanligaste motivet hos de växande skarorna ungdomsbrottslingar är nästan undantagslöst begäret efter medel till att tillfredsställa ett ständigt växande nöjesbehov. Härtill kommer, att den reglering och sanering av det offentliga nöjeslivet, som avsågs med tillkomsten av 1932 års ordningsstadga, näppeligen kan sägas ha åstadkommits. Denna reglering uppdrogs praktiskt taget åt rikets landsfiskaler. Enligt en i socialdepartementet utarbetad P. M. till denna ordningsstadga ålåg det bl. a. Iandsfiskalerna att samverka med de kommunala myndigheterna i fråga om omfattningen av de nöjen, för vilka tillstånd söktes. En statistisk undersökning av vissa län har visat, att det hört till sällsyntheterna, att kommunala organ som drätselkammare, kommunalnämnd, nykterhetsnämnd och barnavårdsnämnd beretts tillfälle att framföra sina önskemål i fråga om arten och omfattningen av de oiientliga nöjestillställningarna. Det synes därför vara angeläget, att 1932 års ordningsstadga underkastas en revision i syfte att ge kommunerna ett ökat inflytande i denna fråga. Det kan emellertid inträffa, att en kommuns intresse av den kommunala nöjesskatten frestar den till en omåttlig generositet i fråga om rätten till nöjestillställningar. Det har då ifrågasatts att förvandla nöjesskatten till statlig. Denna fråga bör därför allvarligt övervägas. Lika restriktivt torde det emellertid vara, att i de fall, där ett missriktat ekonomiskt intresse hos kommunen frestade till dylik generositet, ett sådant beslut kunde på klagovägen under.
