redan efter fem. Som bedömandet huruvida en stöld är grov i viss mån är en omdömessak, skulle därför kunna inträffa, att fastän fem år förflutit åtal anställdes i tro att stölden vore grov men att den enligt domstolens bedömande icke vore av grov beskaffenhet och därför vore preskriberad så att den ej bort bliva föremål för åtal. Hovrätten för Övre Norrland har däremot såsom en fördel med graderingen anfört, att denna medförde att preskriptionstiden för ett brott bleve olika lång alltefter brottets större eller mindre grovhet. Stockholms rådhusrätt har utgått från att sådana brott, beträffande vilka de olika graderna enligt förslaget äro sammanförda i samma lagrum, skola vid tillämpningen av preskriptionsbestämmelserna anses belagda med straff, vars maximum är högsta straffet för det grova brottsfallet, och med hänsyftning därpå anmärkt, att preskriptionstiden för vissa brott enligt förslaget skulle bliva alltför lång. För brott sådana som utpressning och ocker skulle den sålunda städse bliva tio år. Svea hovrätt har ansett tvivelaktigt, huruvida kommitténs förslag bör tolkas såsom rådhusrätten funnit, men uttalat, att en sådan tolkning i allt fall ej skulle leda till ett önskvärt resultat.
I fråga om återfall har överståthållarämbetet anfört, att det syntes bäst överensstämma med förslaget i övrigt att bestämmelserna därom helt utginge och åt domstolen överlämnades att inom den vanliga straffskalan för brottet beakta återfall som en försvårande omständighet. I övrigt avse de i denna fråga framställda erinringarna allenast den närmare utformningen av den föreslagna återfallsbestämmelsen.
Den gruppering av förmögenhetsbrotten, som verkställts i straffrättskommitténs förslag, har vunnit allmänt gillande. Att därigenom de i 24 kap. strafflagen behandlade åverkansbrotten komma att upphöra att bilda en självständig brottsgrupp och i stället inordnas bland andra förmögenhetsbrott har uttryckligen framhållits såsom en fördel i vissa yttranden, däribland det av Svea hovrätt avgivna.
Att straffrättskommittén i allmänhet utformat brottsbeskrivningarna mera ingående än gällande lag har i några yttranden
framhållits såsom fördelaktigt. Hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar ha sålunda framhållit såsom en särskild förtjänst hos förslaget, att det i stor utsträckning innehåller definitioner av de behandlade brotten. Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att kommittén icke använt invecklade och läroboksmässiga beskrivningar utan en enkel och lättbegriplig lagtext, ävensom yttrat, att fördelarna av denna lagskrivningsmetod äro påtagliga samt att kommittén i stort sett lyckats undgå faran att göra brottsbeskrivningarna alltför vaga. I andra yttranden, bland andra i det som Sveriges advokatsamfund avgivit, ha yppats farhågor för att det straffbara området trots beskrivningarna på vissa punkter icke blivit tillräckligt tydligt avgränsat. I vissa yttranden, såsom i svenska bankföreningens och Stockholms handelskammares, har anmärkts, att brottsbeskrivningarna stundom vore mindre lättfattliga. Svenska bankföreningen och t. f. landsfogden i Malmöhus län ha ifrågasatt, om icke en mera folklig och
