motviljan mot den nu avskaffade Åkarpslagen, som ju innebar ett straffbeläggande av försök till visst brott mot annans frihet. Jag tror att detta folkliga motstånd var djupare grundat. Det väsentliga motivet till detta motstånd tror jag var en sund folklig reaktion emot tendensen att utöver tillbörliga gränser utsträcka strafflagens herravälde. Åtminstone under den äldre liberalismens epok trodde man icke heller så mycket som i våra dagar på nyttan av nya strafflagsparagrafer – och inte heller på nyttan av skärpta straff, vilket nu också föreslås.
I förslaget har försök straffbelagts även vid de lindrigaste graderna av stöld, såsom snatteri, eller vid de lindrigaste fallen av bedrägeri (bedrägligt beteende), eller vid de lindrigaste fallen av förskingring (undandräkt). Under 'bedrägligt beteende' har särskilt kriminaliserats t. ex. om någon åker spårvagn utan att 'göra rätt för sig', 'evad han vilseleder någon eller ej'. Även försöket har som sagt också i detta fall straffbelagts. Ingenting kan klarare än dessa bestämmelser visa själva tendensen i det nya förslaget, vilket såsom förut framhållits verkligen går ut på att obevekligen uppspåra och med straff förfölja varje den lindrigaste manifestation av en 'brottslig vilja'. Också utskottet delar dessa synpunkter och synes spåra 'samhällsfarliga brottslingar' i de fall som nu nämnts. Utan att vilja i någon mån förringa betydelsen av dåliga anlag eller smärre oärligheter kan jag dock icke ansluta mig till de allmänna synpunkter på straffrättskipningens uppgifter, som måste ligga bakom de i propositionen föreslagna och av utskottet förordade nya bestämmelserna i nu nämnda avseende. Jag finner straffbestämmelserna i åtskilliga av dessa fall direkt orimliga.
2. Återfallsbestämmelserna.
Att nuvarande regler för straffskärpning vid återfall i stöld med sina olika 'resor' äro ålderdomliga och böra moderniseras, bestrides ingalunda. Men mot propositionens förslag kunna dock, enligt min mening, allvarliga erinringar framställas. Enligt förslagets allmänna regel (nya S. L. 4: 14) skola nu olika kategorier av 'förmögenhetsbrott' kunna grunda återfall inbördes. Om alltså någon begått ett snatteri och några år härefter begår en förskingring, ett bedrägeri eller en konkursförbrytelse, kan återfallsregeln träda i funktion. Den innebär, att brottslingen i så fall skall kunna straffas såsom för 'grov förskingring', resp. 'grovt bedrägeri' eller 'grov oredlighet mot borgenärer'. Regeln har gjorts synnerligen flytande. Domaren skall taga hänsyn till 'brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest eventuellt föreliggande särskilda skäl' och kan underlåta att döma efter den strängare paragrafen.
Mot denna konstruktion kan man enligt min mening anmärka: De ifrågavarande förmögenhetsbrotten, stöld, bedrägeri, förskingring och gäldenärsbrott, stå vanligen icke i det inre sammanhang i förhållande till varandra, att den som begått ett av dem rimligen bör .betraktas som 'återfallsförbrytare', om han sedan begår ett annat. Man kan icke antaga, vanligen, att det är samma brottsliga tendens som kommit igen och föranlett det andra brottet likaväl
