114 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. att straffbar förskingring av penningmedel kommer att föreligga, oavsett huruvida gärningsmannen varit skyldig att hålla medlen avskilda. I rättstillämpningen har denna förutsättning för förskingringsansvar berett svårigheter och visat sig ägnad att leda till otillfredsställande resultat. Anmärkas må att i sådana fall, där skyldighet att hålla medel avskilda otvetydigt framgår av lagbestämmelse, avtal eller annat, sammanblandningen som sådan enligt förslaget kan bliva straffbar enligt bestämmelsen om olovligt förfogande i 4 §. I anledning av behandlingen enligt förslaget av penningförskingring har i flera yttranden framhållits önskemålet att tillräckliga och lämpliga möjligheter beredas penningförvaltare att hålla anförtrodda medel avskilda. Eftersom penningförskingring även enligt gällande rätt är straffbar i den mån bestämmelserna om trolöshet mot huvudman äro tillämpliga, tillskapas dock ej genom penningförskingringens sammanförande med övrig förskingring något nytt behov av möjlighet att med rättslig verkan avskilja medel som omhänderhavas för annans räkning. Hithörande frågor, vilka icke äro av straffrättslig utan av privaträttslig natur, torde därför ej behöva lösas i detta sammanhang; de äro emellertid föremål för utredning inom justitiedepartementet. De önskemål, som i vissa yttranden framställts beträffande den närmare utformningen av paragrafen, ha icke ansetts böra föranleda någon ändring i förslaget. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, för vissa fall utbryta penningförskingring till mildare behandling än annan förskingring synes sålunda icke motiverat, då möjlighet att bedöma gärningen enligt 2 § står öppen för lindriga fall och brottet i normalfall väl torde -förtjäna eftertrycklig reaktion. Med hänsyn till de många olika sätt på vilka förskingring kan förövas torde den närmare bestämning av själva förskingringshandlingen som ifrågasatts i ett annat yttrande icke lämpligen kunna ske. Jämväl i fråga om gränsdragningen mellan 1 och 4 §§ synes kommitténs förslag böra godtagas. Vad särskilt angår behandlingen av köpares olovliga förfogande över avbetalningsgods, torde det vara en fördel att sådan gärning ej längre bedömes såsom förskingring. Att gärningen skall hänföras under 4 § lärer med tillräcklig tydlighet framgå av en jämförelse mellan 1 och 4 §§. 2 §. Straffrättskommittén har i denna paragraf under beteckningen undandräkt behandlat sådana fall av förskingring, i vilka brottet med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Straffet är böter eller fängelse. Göta hovrätt har mot brottsbeteckningen anmärkt, att ordet undandräkt ej förde tanken på förskingring, samt därför i stället föreslagit att kalla brottet "mindre förskingring" eller något liknande. Svea hovrätt har däremot uttryckt sitt gillande av beteckningen undandräkt. Hovrätten för Övre Norrland, vilken, såsom vid 1 § omtalats, ansett vissa fall av penningför
