Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 121 ur allmän synpunkt påkallat. I andra stycket har stadgats, att åtal för olovligt förfogande eller olovligt brukande icke må anställas av allmän åklagare utan enahanda lämplighetsprövning av överåklagare. Enligt gällande rätt må olovligt förfogande beträffande gods som köpts på avbetalning ej åtalas av annan än målsäganden, och likaså äro olovligt brukande av lös egendom, som gärningsmannen har i sin -besittning, samt de i 24 kap. upptagna fallen av olovligt brukande av fastighet målsägandebrott. Vid 20 kap. 10 § och 21 kap. 11 § har redogjorts för vissa i yttrandena framställda erinringar, vilka gälla även förevarande paragraf. Vad särskilt angår olovligt förfogande beträffande avbetalningsgods ha länsstyrelserna i Uppsala och Värmlands län samt t. f. förste stadsfiskalen och kriminal polisintendenten i Stockholm ävensom landsfogdarna i Östergötlands, Kronobergs, Värmlands och Örebro samt t. f. Iandsfogdarna i Malmöhus och Västmanlands län uttalat såsom sin mening, att detta brott liksom hittills borde få åtalas allenast av målsäganden, och länsstyrelsen i Östergötlands län har förordat omprövning av denna fråga. I yttrandena har framhållits, att brottet så sent som genom en lagändring år 1934 gjorts till målsägandebrott på grund av önskan att åtal genom allmän åklagare icke måtte kunna utnyttjas av avbetalningssäljarna såsom påtryckningsmedel för att förmå köparna att betala. Om såsom kommittén föreslagit avbetalningssäljarna efter överåklagares prövning i vissa fall skulle kunna få allmänt åtal till stånd, vore det att befara, att överåklagarna betungades med ett stort antal angivelser för hithörande brott med påföljd att överåklagarna nödgades i stor utsträckning verkställa utredningar av sådana fall för attiutröna om förutsättningarna för åtal förelåge. Hovrätten över Skåne och Blekinge åter har funnit, att den föreslagna åtalsregeln beträffande avbetalningsköp stode i god överensstämmelse med förslagets, av hovrätten biträdda, principer rörande överåklagares medverkan. Hovrätten för Övre Norrland har ifrågasatt, huruvida icke regeln om lämplighetsprövning av överåklagaren borde utsträckas till att gälla även behörighetsmissbruk. I fråga om åtalsbegränsningen vid brott mot anhöriga hänvisas till vad som anförts vid 20 kap. 10 §. Den föreslagna regeln i andra stycket om åtalsrätteni vid olovligt förfogande och olovligt brukande motsvaras av en enahanda bestämmelse i 21 kap. 11 § rörande oredligt förfarande. I samband med behandlingen av sistnämnda lagrum har jag givit min anslutning till förslaget i dessa delar, därvid berörts såväl dei yttrandena uttalade farhågorna med avseende å överåklagarnas arbetsbörda som önskemålen om "en vidsträcktare tillämpning av åtalsregeln. Beträffande

10V11 §t förfogande over avbetalningsgods må tilläggas, att när motsvarande

rott enligt gallande lag ar 1934 gjordes till målsägandebrott, detta utgjorde den enda mojllghet som då förefanns att, utan införande av en principiell nyhet, ändanroja olägenheterna av åklagarnas dittillsvarande skyldighet att åtala essa åirott, vilkaoolagenheter visat sig däri att åtalsskyldigheten av säljarna äigaåiuišriiišgšiiilßšâkålëiâiiiedel för erhållande .av betalning. Vad angår geln synes det ej behova befaras att någon hkDeparte menta- chefen.